Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En ny Tegnérmonografi. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny Teg n ë r m o n o g r a f i
Av Otto Sy liv an
M ESAIAS TEGNER har varit och
är den störste svenske skalden, därom finnes
det väl skilda meningar. Att han är den
förnämsta gestalten i vår litteraturhistoria, det
lär ej kunna förnekas. Han har hunnit de
riktigt stores krets. Han är alltid aktuell och
det kan alltjämt uppstå strid kring honom.
Den senaste ansenliga monografien skall
säkerligen också ge anledning till diskussion,
huru lugn än framställningen där flyter.
Uti inledningen anger förf. sitt syfte: »Jag
har velat teckna en utveckling, i ordets
egentliga mening, från Det evigas hoppfulla
idealism till Mjältsjukans livströtta
pessimism. Boken vill med andra ord ge
diktanalyser, men också en själs historia.»
Formuleringen kan ge läsaren anledning vänta
framförallt en psykologisk analys, men
framställningen har väsentligen annan karaktär.
Vart och ett stadium av den antydda
utvecklingen har fått sitt kapitel, där förf.
först utförligt skildrar de yttre förhållanden,
vilka då bestämma Tegnérs liv, de politiska,
litterära och enskilda — universitetet och
hans verksamhet där ha icke berörts.
Sedan behandlas dikter, tal och övriga
skrifter, icke med anspråk på allsidighet, utan
för så vitt de stå i relation till huvudsyftet.
Det väsentliga blir likväl sagt i de flesta
fall.
Redan i verkets början ger förf. en
sammanfattande översikt av de särskilda
stadiernas karaktär, och för denna är läsaren
tacksam, ty framställningen är ju ganska
bred. Men den är lätt tillgänglig och
jämväl, som vi skola se, behärskad av en
genomförd synpunkt.
Den strid som under det sista året rörts
upp av en Uppsala-avhandling blandar sig
Werin emellertid inte i. Den har som bekant
gällt frågan om själva de element, som byggt
upp Tegnérs filosofiska åskådning. Sedan
främst Albert Nilsson och Fredrik Böök
gentemot äldre åsikter ådagalagt huru djupt
skalden tillägnat sig den tyska romantikens
idéer, vore en reaktion rimlig nog. Tegnérs
intellektuella brådmogenhet och hans
fast-hängande vid den gustavianska akademismen
kunde ge anledning till granskning av hans
förhållande till 1700-talet. En sådan kom i
berörda avhandling, men Uppsala-filosofien,
enligt sin mäktiga tradition abstrakt och
ganska självtillräckligt dogmatisk, äger kanske
icke de bästa förutsättningar för uppgiften,
i alla händelser saknades de hos dess
representant i detta fall, ehuru han stöddes av
skolans lärofader. Anloppet blev med
tillbörlig skärpa tillbakavisat från Lunda-håll. Det
var en ganska pikant sammandrabbning
mellan våra båda gamla universitet. —
Werin har berört det antydda problemet så till
vida, att han påvisar huru starkt inflytandet
från Herder varit hos den unge Tegnér. Men
Herder var ju romantikens närmaste stamfar.
I Tegnérs ungdomsdiktning urskiljer Werin
två eller tre linjer. Den första är den
filosofiskt reflekterande i de akademiska
tävlingsdikterna, medan den andra, som röjes i
personligt präglade utbrott som i Elden, Lifvet,
Det Eviga, kan benämnas den filosofiskt
lyriska. Härtill komma så inlägg med aktuella
motiv, som England och Frankrike. Alla tre
linjerna leda fram till Svea.
Landtvärnssången har »tillkommit under
plötslig och stark inspiration», men jämväl,
»för att överträffa Wallin», säger Werin, som
ock i Svea finner »i första rummet ett
poetiskt syfte», nämligen att vinna det
eftertrådda priset. Om tendensen säger förf. att
dikten (redan i dess ursprungliga skick)
»synes mig snarare böra fattas som ett
varningsrop än som en krigsappell, vilket
gör en väsentlig skillnad . . . Som
tävlingsdikt har Svea en i viss mån officiell
karaktär och är inte utan den opportunism
som vidlåder det officiella», — en tolkning
som gör Tegnérs beredvillighet att vara
akademien till lags i politiskt hänseende helt
naturlig. (När det var fråga om stilistiska
ändringar stod han på sig.) Men den gör icke
rättvisa åt »den våldsamma lidelse, som
brinner under orden, som ger bilderna blos-
Algot Werin, Esaias Tegnér, från Det eviga till Mjältsjukan. Gleerup, Lund 1934.
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
