Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En ny Tegnérmonografi. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Itv an
sande prakt och rytmerna en energi utan
motstycke». Så tolkar Böök sitt intryck av
alexandrinerna, och i valet mellan hans och
Werins synpunkt måste jag för min del sluta
mig till den förra, ehuru den psykologiska
förklaringen av Tegnérs hållning gentemot
akademien blir kinkigare. Werin kan göra
gällande, att när skalden sjungit ut sin
upprörda stämning, då kunde hans
opportunism — jag skulle hälst vilja säga: hans
lojalitet -—- få ordet. Vad beträffar själva
tanken att »inom Sveriges gräns erövra
Finland åter» (redan framkastad av Lars
Salvius 1738), hade den såsom nyligen
påvisats kommit fram under en riksdagsdebatt
1809, och går måhända tillbaka till en
preussisk Denkschrift efter katastrofen vid
Jena.
Efter Svea inträder Tegnér i sin utpräglat
romantiska period. Hans nya inriktning visar
sig bl. a. i hans hjältedyrkan; den får en
mystisk innebörd. Men Werin fäster
uppmärksamheten på att förhärligandet av
Napoleon är begränsat till åren 18x2—1816 och
betingat delvis av den politiska situationen,
av Carl Johans politik och den europeiska
över huvud. Den tragiska heroismen hade
skjutit undan 1700-talets pacifism som den
unge Tegnér hyllat. Men förf. framhåller
huru de båda huvudströmmarna hos Tegnér,
den klassiskt humanistiska och den
romantiska, den Schillerska och den Schellingska,
flyta jämte varann, och huru än den ena
än den andra har övertaget.
Om den stora lyriken säger Böök: »skaldens
världsåsikt och anda . . . växlar från djup
midnatt till strålande middag på tolv timmar
. . . Det tegnérska temperamentet tecknar
snabba och djupa kurvor. Det är
diktarfe-bern, som Goethe kände: ’himmelhoch
jauch-zend, zum Tode betrübt’.» — Werin talar
också om Tegnérs lyriska utbrott, men han
ser även här mera nyktert och finner en yttre
orsak till den rikare alstringen: »Det var
tydligen av stor betydelse för Tegnérs
utveckling, att han i Iduna fick ett organ vars ideella
och poetiska syften han kunde gilla. Hans
produktivitet under tiden närmast efter
invalet i Götiska förbundet torde ytterst
[spärrat här] ha sin grund häri.»
Den depression som efter det lyriska skedet
grep Tegnér och under flera år hämmade hans
diktning, finner Werin orsakad av yttre
förhållanden, av politiken, av Hammarskölds
ovilliga recension av Nore, vilken han aldrig
synes ha förlåtit, och av ekonomien. »Vad
som mest tryckte Tegnér var
penningbekymren». Detta sista moment lättades
genom en löneförhöjning, som tillerkändes
honom d. 17 maj 1817, och därmed stämmer
att brevet till Hagberg d. 1 juni s. å. är det
första som antyder en ljusning i stämningen.
Fullständigt voro dock icke de ekonomiska
bekymren hävda, och jag har svårt för att
tro dessa ha varit avgörande. Jag är
emellertid misstänkt såsom part i denna diskussion.
Jag har för många år sen påpekat att det kan
skönjas en viss periodicitet i Tegnérs
lynneskriser, och haft stöd i en psykiater som
Gadelius. Dennes antagande av en mano-depressiv
sinnessjukdom hos Tegnér avvisas av Werin,
och sinnessjukdom är åtminstone för en
icke-fackman ett alldeles för starkt ord. För
min del är jag ganska skeptisk beträffande
det gagn litteraturanalysen kan få av
psykiatrien och den fackliga psykologien; det
tyckes tillsvidare bestå en ohjälplig
oenighet mellan denna och den praktiska
människokännedomen, vilken icke förmår känna
samma tillfredsställelse av att få en term som
den förra. Periodiciteten är icke heller för
mig något väsentligt, men jag undrar om
Gadelius’ diagnos helt kan lämnas åsido.
Jag återkommer härtill.
Med hösten 1817, med talet vid
reformationsfesten inträdde Tegnér i sin största period,
då rikedomen i hans snille utvecklades också
uti talaren och uti epikern. I hans känsloliv
tillkom nu erotiken en roll, som förut blott,
tyckes det, episodiskt hos ynglingen. Werin
antar att Martina von Schwerin står bakom
Maria i Axel och jämväl bakom Ingeborg.
Vad vi kunna få ut ur dokumenten härom
är något förbryllande. Avvisad av
friherrinnan då hans känsla tog sig häftiga uttryck,
tyckes Tegnér ha sökt tröst hos Sina Palm,
men ej heller där funnit genkärlek. Han
klagar i breven över hemlig hj ärtesorg, men
man vet ej rätt vad därmed skall förstås.
Werin säger: »Ju mer man studerar
dokumenten, desto mer bringas man att tvivla
på allvaret i den påstådda passionen för fru
Palm och desto mer övertygas man om
styrkan i hans hopplösa känsla för
friherrinnan». Fram på 1830-talet växlade ju
föremålen för skaldens svärmeri; han skrev då till
biktmodern: »Jag har haft mycken glädje,
många lyriska extaser i denna väg: men
också vad jag lidit, det vet ingen utom Gud
och mitt ärriga hjärta. Man blir sentimental
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
