Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En ny Tegnérmonografi. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny Tegnérmonografi
med åren.» Men tio år tidigare var han icke
så labil, menar Werin: »För min del är jag
övertygad om att det rådde mer konsekvens
i Tegnérs känsloliv än man numera allmänt
antar.»
För Werins åsikt talar det sätt varpå
skalden i sina brev omnämner fru Palm: »Sina
växer alltjämt som en lök, vilken med varje
dag blir allt trindare», skrev han d. 26/11 1820,
och d. 21/10 1824: »Det är den trevligaste
Prostinna man kan tänka sig.» Men ett år
därefter »biktade Tegnér alltså för Martina
von Schwerin sin oerhörda kärlek till denna
fru». Var denna bekännelse då blott ett trick
inför biktmodern? Det vore Tegnér mycket
olikt. -— I dikten Grannskapet, som synes
ha kommit till 1825—-26, och bakom vilken
Werin medger att det ligger Ȍtminstone
någon realitet», (s. 648), står skalden i sitt
fönster vid Gråbrödersgatan och ser över till
Palms snett emot:
Jag kunde vara lycklig, jag,
och är det nu.
På rullgardin, i månskensdag,
en skugga syns med ädla drag, —
den skuggan det är du.
Någon kärleksdikt med så konkret situation
har Tegnér annars knappast skrivit. Ett annat
dokument, som nämnes men icke anföres är
Thomanders brev till C. F. Dahlgren d. 8/8
1827 om Tegnérs besök på Årup: »För en
Fru Palm hade Tegnér mycken affektion.
Från hennes klavér gick han aldrig, när hon
spelte der. Atterboms ’Hulda Rosa’ var hans
favoritstycke. Jag hade varnat äldsta fröken,
att icke spela den, medan då komme den onde
anden öfver Saul. Men, som oftast händer,
det förbjudna gjordes, under det hon trodde
honom vara med oss, och han stod utanför
dörren till det rum, där hon satt. Hon hade
icke väl hunnit anförtro mig vid hemkomsten,
huru lyckligen hon hunnit sluta ’Hulda Rosa’,
innan Tegnér kom: i samma ögonblick
begärde han i stället för Crusells Frithjof ’Hulda
Rosa’, och sedan var hans lynne förbi på
Årup.» — Huru man skall kunna komma ifrån
detta vittnesbörd kan jag inte se, och jag
kan därför icke finna att Werins lösning av
gåtan, hur tilltalande den än må vara genom
sin enkelhet, vilar på fullt säkra grunder.
Det heter (s. 566 f.) »Det svåra
sjukdomsfallet i november 1821 tyder ju på en
allvarligare organisk rubbning. Men sedan
är det också tydligt att Tegnérs mjältsjuka
betingas av yttre orsaker. Hans vänner ville
gärna tro att det var biskopsämbetet som
tryckte honom.» Men detta avvisas av
Tegnér själv, som »låter Brinkman förstå
att han har bekymmer av särskild natur,
som han inte kan anförtro åt någon. Det
är nu klart att det inte kan vara
farhågorna för själssjukdomen, ty av dem
gjorde han ingen hemlighet. Det är en
hj ärtesorg ...» Att erotiken i och för sig
var orsaken till den varaktiga brustenheten,
har jag svårt att tro, men den framkallade
de slumrande anlagen för hypokondri, som
Tegnér numera ej kunde helt övervinna.
»Under och efter Mjältsjukans tid, då
Tegnér förlorade grundvalen för sitt tänkande,
växla hans åsikter på ett helt annat
nyckfullt sätt än förut. Den inre konsekvensen
är bruten.» Allt för mycket har bilden av
den äldre Tegnér fått skymma den yngre,
det framhåller Werin med rätta, och denna
reaktion mot en alltsen Brandes’ briljanta
skildring härskande tendens är en av de
stora förtjänsterna hos detta verk.
Jag har dröjt vid ett par av Werins satser
icke blott därför att jag ej känner mig
övertygad om deras riktighet, utan också därför
att de äro synnerligen betecknande för hela
hans inriktning. Han sätter omsorgsfullt in
skalden i tidsläget och tillmäter som vi sett
de yttre motiven stor, ibland t. o. m.
avgörande betydelse både för skaldens person och
för hans diktning; även om Fritjofs saga
heter det att det var Tegnérs »ambition
som drev honom». Jag har ingenting emot
denna synpunkt, tvärtom. Den är fruktbar.
Man kan närmast peka på huru förf. ur de
Tegnérska papperen, som man trodde så
grundligt utnyttjade, och från andra håll
fått fram en mängd drag som äro högst
belysande.
Beträffande frågan om vad Tegnér
mottagit från skilda håll har Werin närmare
studerat bl. a. förbindelserna till Herder,
Oehlenschläger och Byron. Särskilt
fängslande är hans skildring av förhållandet
mellan Tegnér och Geijer, ett tema som
han måste återvända till i nästan alla
kapitlen. »När allt kommer omkring var nog
den bättre förståelsen på Tegnérs sida. I
förhållandet mellan de två var han livet
igenom den överlägsne och generöse . . .
Man tycker sig, då man studerar deras
produktion parallellt, allt klarare se den
dragkamp, som ägde rum dem emellan.» Den
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
