Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En svensk humanist. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
med vilken klarhet och oväld Ahlenius
skildrat vad som är det centrala i denne
»estetiker». Ahlenius har fotat sin framställning
på en fyllig mängd kärnfulla och upplysande
citat, hämtade ur Levertins enorma
produktion. Den mångsidighet, den lust att förstå
och intränga i olika människotyper och
tidsstämningar, som utmärkte Levertin, hindrar
ej att han hela sitt liv målmedvetet
utvecklade sig i riktning mot något centralt. Hans
geni var ej fladdrande, det var glödande.
Energi och vilja fanns i högsta grad hos den
vänlige, något tafatte mannen. Konsekvent
och ihärdigt ville han med skaldens intuition,
med kulturhistorikerns känsla för
karakteristiska fakta och humanistens lust att
tränga till det rent mänskliga komma till
hjärtpunkten. Ahlenius är ej rädd för att
påpeka de misstag, de fel, till vilka föremålet
för hans framställning kunde göra sig skyldig,
väl vetande att den mannens bild han från
några sidor ville skildra väl tålde full
belysning. För Ahlenius, för vilken den positiva
inställningen till arbetet för de sociala
problemens lösande är en väsentlighet, var
den man kan ej säga likgiltighet men dock
främlingskänsla Levertin hade för det
Strindberg kallade »världsförbättrarbråket» något
av en -besvikelse. »Det är nämligen», säger
Ahlenius, »inte svårt att se, att
problemdebatten och samhällskritiken djupast inne
aldrig hade något starkare grepp om
Levertin.» Det är givet, att detta skall vara något
av ett fel för den som skrivit den förträffliga
lilla boken »Arbetaren i svensk diktning».
Men human i det vackra ordets djupaste
mening var Levertin alltid, och orättvisan,
var den än fanns, mötte i honom en upprörd
och modig motståndare. Ha vi för resten rätt
att fordra religiositet, vetenskaplig synpunkt,
konstintresse eller sociala intressen hos alla?
En viss begränsning och personlig stil med
stegrat intresse för vissa saker, svalare
intresse för andra viktiga synpunkter är
nödvändig för alla människor. Erik Hedén
kallade Levertin »den störste esteticist, som
Sverige ägt», och ansåg honom vara den
ende inom svenska nittiotalet som icke
bevarat något av åttiotalets moraliska patos.
Det är svårt att klarare framställa på vilket
sätt 1’art pour 1’art måste tagas för att bli
riktigt än vad Oscar Levertin gjorde det i
en anmälan av Geijerstams roman
»Kvinnomakt». »Med Geijerstam anse vi, att uttrycket
1’art pour 1’art, konsten tör konstens egen
Laurin
skull, är en meningslöshet, om den nämligen
fattas bokstavligen . . . Pressar man fram
kärnan i formeln 1’art pour 1’art, blir den
sålunda intet annat än konstnärens
självrespekt, hans trohet mot sin inre bildvärld,
utan dagtingan med publiken eller med sin
egen svaghet, hans artistiska yrkesheder med
ett ord.» Här kom det in ett välmotiverat
etiskt drag i »esteticistens» uppfattning.
Levertin ansåg sig i hög grad, som Ahlenius
påpekar, ha ett moraliskt ansvar inför
publiken, och han skriver angående »Inferno» och
»Legender»: »Böcker som dessa äro ju ej blott
individuella dokument. De utöva inflytande
och bearbeta opinionen, och det är därför
man vill polemisera emot dem, när man
anser deras andliga syn vara sjuk och liten ...»
Hurdan var Levertins religion? Vid ett
samtal jag själv hade med honom 1896
sade han: »Jag kan möjligen tro på en Gud
men ej på den personliga odödligheten.»
Ahlenius påpekar med full rätt, att Levertin
i artikeln om Lucretius och dennes
världsförklaring, en föregångare till vår tids
naturvetenskapliga världsbild och det som
Levertin kallar »den verklighetsbundna
resignationen», fann det han benämnde »det högsta
av allt», den mognade mannens tänkarblick
på världen. Därför var Strindbergs
mysticism honom innerligt motbjudande med dess
»knackningar i väggarna, kattmusik, skenande
hästar, koppar som hoppa på brickor» etc.
Men Oscar Levertin stod full av vördnad
och bävan inför livet och döden, till vilka
han så ofta återkommer i sina tankar och i
sin dikt. Och han säger i manlig ödmjukhet:
»Ack, ett vill jag önska mig själv: att kunna
bära mina tankar, att aldrig förväxla mig
och världen, min glädje och sorg med dess
ordning, eller tro, att naturen för min
räkning eller någons räkning skall stifta en
undantagslag. Det är ledsamt, att av våra
drömmar så få slå rot och ännu färre gå i
frukt, ledsamt, att allt det hårda måste
komma, vinterfrosten, de grå håren,
besvikenheten och förblödningen.Dura lex sed lex.»
Med djupaste sympati och vördnad såg han
däremot på det ärliga, andliga sökandet. Om
Viktor Rydberg skrev han: »Det är icke ett
ord, som icke kan hållas upp mot dagern,
och intrycket av en moralisk höghet, ett
ideellt patos, sådant man eljes i svensk
vitterhet endast finner det hos Geijer, är det första
och sista hos Victor Rydberg.» Han dröjde
gärna och ej bara i en estetisk stämning vid
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
