Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En svensk humanist. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk humanist
Fra Angelicos och Memlings heliga och sköna
kvinnor. Han är vördnadsfullt gripen av den
som kämpar med Gud och säger: »En stor
askets eller enstörings liv och känsla äro för
mig lika och ofta mer intressanta än en
skaldisk Don Juan. Pascal intresserar mig
hundra gånger mer än Musset.» Och det är
ej bara Levertins önskan att förstå, det är
en inre sympati, vilken visserligen icke
rubbar hans manliga och fasta tro på det
lagbundna världssammanhanget i den
hedniske Lucretius’ världsbild, som kommer
fram då han talar om kristendomen och
anmärker på Heidenstam att det »personligt
-mänskliga i kristendomen, dess religiösa
barnaskap och försoningsbegär» låg utanför
dennes väsen. Mot en annan vän, Hjalmar
Söderberg, som dock icke som Heidenstam
suttit med honom på det Strindberg kallar
Blåkullaparnassen, framhöll han, att det
lutherska äktenskapet, som Söderberg hade
förlöjligat, hade sin värdefulla etik, vilken
Levertin noga studerat och om vilken han
yttrade: »Sannolikt var denna
äktenskapsform just vad den hårda tiden behövde, och
det var den som också givit Sverige sina
starkaste, mest livsglada och offervilliga
generationer.» Det kan man kalla opartisk
kritik av en fritt tänkande person av judisk
börd.
Näst Sverige älskade Levertin Frankrike,
och det torde icke funnits någon i vårt land
som så trängt in i det franska väsendet som
Levertin. Det gäller då först 1700-talet men
också 1600-talet, och kanske i detta senare
fallet främst allvarsmännen samt deras
kvinnor. Ehuru Levertin väl var den störste
kännaren av ali sorts kultur från de tider,
då vi hade våra intimaste förbindelser med
Frankrike, blev han så småningom litet
trött på rokokons eviga älskvärt sarkastiska
leende, och han undertecknar ett brev till
Georg Brandes med orden »en f. d.
rokokoentusiast». Med sin ringaktning för det
svenska råder Brandes honom litet
beskyddande att studera rokokon i Frankrike, och
med fog en smula förtrytsam, som Ahlenius
säger, skriver Levertin till Brandes: »Jag
har en tre fyra år av mitt liv så gott som
uteslutande studerat rokokon, och jag
vågar säga, att det finns ej en brevsamling,
memoar eller roman från tiden, utgiven i
Frankrike, som jag ej åtminstone tagit
flyktigare kännedom om. Om jag själv sedan ej
skriver mycket om franska rokokon, beror
på att det synts mig onödigt. En nordbo skall
alltid göra det sämre än en fransman, och det
är värdefullare att belysa sitt eget lands
kultur.»
Levertin var en vän av forskaranda och
älskade arbetet. Han hade den kärlek till
Sverige, som gör honom berättigad att tala
med auktoritet om våra fel. Han ansåg, att
vi saknade verklig arbetsglädje, och säger:
»Arbetet självt är ej hos oss föremål för
kärlek. Svenskarna betrakta i regeln — det
gäller lika väl uppåt som nedåt — arbetet
som en tung börda, som något man måste
göra ifrån sig för att sedan få ’bliva människa’.
Om någon lära behöver predikas och någon
glädje förkunnas i detta land, är det
arbetets lära och glädje.» Och han påpekar också
med fullaste fog, att vi voro litet för lata och
ointresserade för att läsa våra äldre skalder.
Han yttrar: »Det är nyttigt för en kultur
att känna sig vara ’icke från igår’, och ett
folks andliga makt starkes genom levande
solidaritet med det förflutna. I de stora
litteraturernas länder hålles också den gamla
diktningen i ett ständigt pulserande liv
genom omtryck och upplagor av alla slag. Det
är endast barbarer och uppkomlingar som
icke vilja veta av annat än det nya.»
Förebråelsen för obekantskap och likgiltighet
med det egna landets gamla litteratur
träffar varken Frankrike, England eller
Tyskland.
Oscar Levertin grämde sig åt, att hans
egenskap av jude skulle göra honom
misstänkt för att vara osvensk. Den som läser
vad han skrivit om Bellman samt
inledningskapitlet till den tyvärr ofullbordade boken
om Linné, måste bli gripen av hur djupt han
kommit in i svenskheten; och ej minst då
det gäller detta sista stå sig de ord, som
Ahlenius citerar från Heidenstam: »Mer svenskt
kunde ingen teckna svenska gestalter än just
du.» Själv vet jag, att Levertin icke
betraktade någonting som så väsentligt för honom
som just att kunna göra detta.
Levertin hade föga sinne för naturen,
åtminstone i dess omedelbarhet. Dock
älskade han fjällandskapet. Detta bristande
natursinne var måhända anledningen till,
att han hade så svårt att till sitt fulla värde
uppskatta Frödings diktning, och även den
åt naturen vända sidan hos August
Strindberg var honom främmande. Vad Strindberg
i övrigt beträffar, såg han med avsky på det
lågsinnade och lögnaktiga som fanns hos den
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
