Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efterkrigslitteraturen i Frankrike
liksom av Bergson. Litterära föredömen ha
lika otvivelaktigt spelat in: Stendhal,
Dostojevski, Proust. Måhända kan man nu säga
att den sistnämndes inflytande på
romantekniken ej varit helt av godo. Varken hans
speciella begåvning eller förutsättningarna
för hans berättelsemetod finnas hos någon
enda av hans efterföljare. Hans till det
abnorma stegrade sinnesskärpa för en viss
klass av företeelser (liksom hans okänslighet
för andra) och exempellösa förmåga att
sönderdela och rekonstruera sina minneskomplex
kommo till sin rätt under omständigheter,
som knappast någonsin kunna tänkas
återvända eller i sig själva äro önskvärda. Gide,
som i övrigt uppskattade honom efter
förtjänst, har i några kloka ord betonat den
konstitutiva svagheten i Prousts livsverk
och faran av den kult, som ägnats honom:
»Konsten skall vara i människoskala. Prousts
småpetiga analys kan roa — eller bättre:
upplysa — vår tanke, men jag kan omöjligt
betrakta dylikt som annat än ett förberedande
stadium. Den som stannar vid detta kan ej
leva längre, och det var just därför att han
inte längre levde, som Proust själv kunde ägna
sig åt det. Allmänheten har inför denna
analys visat något av samma naiva häpenhet
som över linsen i mikroskopet . . . Men det
skulle besvära oss mycket att alltid se världen
i denna skala, och på samma sätt kan Konsten
inte nöja sig med detta mikroskopiska
sanningssökande: liksom Livet går den vidare.»
Kort sagt, det finns gränser både för vår
uppfattningsförmåga, vårt intresse och vårt
tålamod. »Konsten i människoskala!» Många
yngre skribenter, som räkna sig som adepter
till Proust och åberopa hans föredöme, ha
fått dyrt betala sin glömska av denna enkla
regel, och det paradoxala har inträffat att
den kanske finast spirituelle av dem alla —
Giraudoux — synes ha fastnat i ett slags
psykologiskt pointitté-maner, som frestat
honom att leka och plottra bort sin talang.
De visserligen isolerade försöken att lirka
på den traditionella romantekniken med dess
kronologiska bundenhet och schematiserade
handlingsförlopp väcka likaledes intresse som
tidssymptom. Då jag vidrört detta ämne
utförligare på annat ställe (se min bok
»Nutida fransk prosakonst»), kan jag inskränka
mig till några antydningar. De
experimentlystna ha ej heller här saknat förebilder:
Dostojevski och Conrad — högt skattad av
eliten även i Frankrike — ha bland andra
visat vägen genom sina friare och rörligare
kompositionsmetoder, sitt skickliga
manövrerande med plan och perspektiv, sin levande
och så föga »litterära» realism. Gide, som
sysselsatt sig med alla hithörande frågor och
själv gått före med exempel i ett allbekant
verk, —- »Les Faux-Monnayeurs», —
framhåller just som betecknande för Dostojevski
hans benägenhet att åstadkomma den rikast
möjliga växelverkan mellan de olika motiven
och personerna i romanen och att tvärtom
undvika den godtyckliga förenkling och
falska logik, som aldrig möta oss i
verkligheten. Då det hos Gide heter: » . . . man
skildrar visserligen inte utan att välja, men
det besvärligaste är att behöva framställa
i stort sett samtidiga tillstånd såsom på
varandra följande», har han satt fingret på
en punkt, där romanförfattaren ser sig ställd
inför en synbarligen olöslig motsägelse. Hur
skall han bära sig åt för att bibringa läsaren
en förnimmelse av att två eller flera led av
händelser inträffa samtidigt på olika ställen
och oberoende av varandra? Gide har sökt
kringgå svårigheten och ge oss den avsedda
illusionen genom att uppdela stoffet i rörliga
och fyndigt kombinerade grupper och tvinga
oss att oavlåtligt flytta blicken från det ena
objektivet till det andra. Det
konsekventaste försöket att, visserligen i ringare skala,
åstadkomma denna samtidighetsverkan ha
vi väl i Aragons berättelse »Les Paramètres»
(»Le Libertinage»). En tendens i samma
riktning framskymtar i två uppmärksammade
romaner: Pourrats »Le mauvais garjon» och
Romains’ även till svenska översatta »Mort
de quelqu’un».
På ingen punkt är emellertid denna
förändring till något nytt efter förkrigstidens
smakstandard mera framträdande än i
stilen. Mellan France och Morand är ett svalg
befästat. Ingen debutant skulle nu falla på
den självmördande idén att härma France:
repertoaren är utspelt, man är trött på
tonfallen, man kan hans knep. Den första
efterkrigsgenerationen med skakande
upplevelser ännu färska i minnet krävde starkare
grepp, ett kärvare språk, ett annat tempo.
Inget »dödkött», inga öronsmekande tirader.
Fart, energi, precision, aforistisk knapphet,
ett mustigt bildspråk —• allt egenskaper,
som åtminstone under ett decennium
noterades högt på smakens varubörs. Rent yttre
omständigheter — den allmänna
rastlösheten och alltmera sparsamt tillmätta tiden för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
