Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
intellektuella sysselsättningar, exempel från
andra områden : biograftekniken etc., tvånget
att till vad pris som helst väcka
uppmärksamhet, bryta med det gamla och producera
något nytt — allt detta verkade som
incitament i samma riktning. En viss brutalitet,
född av kriget själv, snabbhet, sinnesnärvaro,
känslan för ordets och handlingens
effektivitet karakteriserade det släkte, som nu stod
i tur att skapa sin andliga genbild i konsten
och tog till pennan med fingrar ännu
skälvande av greppet kring kniv och handgranat.
En ton av gyckel och lössluppenhet, av
fantastiskt skämt eller cyniskt livstrots bar
plötsligt och samfällt, hos dessa unga, vittne
om brådmogen erfarenhet och en olidlig
minnesbörda. Chocken, överraskningen, gjorde
nu för en tid sin entrée i litteraturen som
tekniskt medel och estetiskt lustmoment.
Då vi läsa hos Giraudoux: »Chaque rocher
noir, chaque cyprès bordé d’or n’était pius
qu’un tampon appuyé contre ane des sources
du jour»; hos Cocteau: »Apres quelques mètres,
il rencontra un cadavre. Une åme avait oté
ce corps en håte, n’importe comment»; när
det heter: »La tapisserie des sièges du salon
racontait une chasse. Je m’assis sur l’hallali»
(Morand), så möta vi i denna lapidära
fyndighet och virtuost uppdrivna känslighet
för kontrast- och likhetsverkningar några
drag, som otvivelaktigt beteckna en etapp i
utvecklingen från den Coignard-Bergeretska
vältalighetsschablonen, och tonfall, som vårt
öra förgäves skulle efterlyssnat tio år
tidigare. Rytmen är en annan, syntaxen
förenklad, det metaforiska uttrycket mera
färgfullt och sinnrikt tillspetsat . . . Givetvis
var även detta maner ett övergående
fenomen och alltför bundet vid individuella
talanger för att efterlämna minnet av annat
än ett intresseväckande experiment. Detta
varningsord, som Valéry i sitt inträdestal i
Akademien 1927 lade i munnen på den
klassiska konstens Musa, var direkt adresserat
till dessa alltför dristiga stiljonglörer: »Du
skall ej begagna dig av alla ord, ty det finns
sällsynta och besynnerliga, som tilldraga sig
hela uppmärksamheten och lysa fåfängt på
din tankes bekostnad. Du skall icke blända
med gottköpsmedel eller spekulera i det
ovanliga. Du skall ej söka slå som blixten,
ty du är ingen gud, vad du än må tro.»
Rättvisan fordrar likväl det tillägget att det
exceptionella här som alltid försvarar sin
tillvaro jämte det »normala». Det får ses till
att attentaten mot stiltradition och
språklig korrekthet hållas inom gränser. Men hur
vore det om aldrig några attentat beginges?. . .
III.
En annan fråga framställer sig här helt
naturligt. Hur många av dessa hundratals
romanförfattare, essayister, kritiker och andra
populärskribenter, som med oförneklig
talang åter hävda sin nations intellektuella
rangställning, ha minsta utsikt att överleva
sin tid, att läsas, begrundas och verka ännu
efter sin död och ej endast figurera som namn
i kompendier och matriklar? Eftertanken
svarar oss: en bråkdel. Den förkrossande
majoriteten är dömd att glömmas och
försvinna. Deras verk ha i regel tillkommit i
det enda syftet att fylla ett behov av
förströelse för stunden eller av information i
lättillgänglig form. De komma och de gå.
För de efterkommande är förlusten ingen. Låt
oss göra en jämförelse: hur mycket av den
litteratur, som tillkom i Frankrike för 75 å
100 år sen, har i verkligheten bevarats till
våra dagar, d. v. s. kan ännu betraktas som
levande, befruktande och förebildlig?
Baudelaire (så länge försummad och ringaktad!)
och Stendhal framför andra. Balzac, Vigny
och Mérimée ha hållit sig, Musset långt
mindre, Georges Sand knappt alis. Hugo
blockerar inte utsikten längre med sin
jättefigur. Dumas père lever än — som
ungdomsförfattare, Flaubert tack vare ett enda verk.
En handfull namn inalles. Det är skäl att
förmoda att proportionen för den gångna
15-årsperioden blir densamma, att ett halvt
dussin eller färre gå en relativ »odödlighet»
till mötes. Men vilka? . . . Låt oss våga en
gissning!
Hålla vi oss till prosan, är väl risken för
misstag ringa, om vi eliminera två kända
namn: Rolland och Barbusse. Ingenderas
verk ha den starka intellektuella struktur,
den begränsning och fasthet i formen, som
skydda mot förgängelsen. Ingen av dem
lyfter oss som tänkare till de höjder, där
sinnlighetens bojor lossna av sig själva och vår
ande möter evighetstingen i isande och
ensam vällust. Konsten är för dem ett vapen i
den politiska agitationens tjänst. Om Maurras
och gelikar kan i korthet sägas att en
fanatisk lidelse parad med skicklighet väl kan ge
en ordets förkunnare ett brett rum i
samtiden, men knappast i historien. Romains har
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
