Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
som påståtts förtaga hans poesi, även när
den syftar till en motsatt verkan, ali
innerlighet. Exempelvis skulle hans erotiska
glöd vara mera skenbar än verklig. Det är
sant att de uppbådade konstmedlens
rikedom, det ohämmade flödet av bilder
lätt kan låta ett sådant intryck uppkomma,
men vad är det å andra sidan som satt den
överströmmande fantasien i rörelse, om icke
en känsla vars styrka just framgår av den
inbillningens eld, den tänt. Om den poetiska
melodikens enkelhet därvid ofta försvinner
i föreställningarnas och bildernas ymnighet,
i den yppiga harmonisering, som med dem
väver sin täta och tunga slöja, betyder
detta icke, att känslan fattas men väl att
den utbreder sig och endast skenbart
förflyktigas i det oändligt skiftande och
mångstämmiga uttrycket. Är det emellertid så,
vilket kan betvivlas, att en känsla gör
sig hörd blott i hjärtats okonstlade
melodier, i det rent spontana lyriska utbrottet,
i den enkla omedelbara vistonen, då skall
man förvisso vara böjd att anse känslan
antingen obefintlig eller alltför dold,
alltför förspridd i Hugos poesi. Men »känslan»
ikläder sig alltför många uttrycksformer
och figurationer för att man skulle kunna
binda den till en viss given enkel stil.
Även enkelheten har sin schablon, och man
får vara på sin vakt mot alla schematiska
konstruktioner. Lättillgängligheten i det
känslospråk, som föres och höres i en
folkvisa, är rimligtvis ingen invändning mot
kraften i de känslor, som i så mycket
sam-mansattare former gestaltats t. ex. i en
Beethovens symfonier. Inom den mer personliga
genren förnimmer man starkare och mera
på ytan hjärtslaget och blodströmmen i
en Mussets så melodisköna dikter än i
Hugos färgrikt orkestrerade lyrik. Men
hur är det möjligt att förneka den
fullstämda känslokraften och den direkta
känsloförmedlingen i den störste franske
lyrikerns skapelser? Ville man ha exempel
i olika tonarter, nämner jag som uttryck
för andaktsfull naturpoesi Extase (i Les
orientales): J’étais près des flöts,
utmynnande i förnimmelsen av Guds ande i
naturen, en meditativ hänryckning inför
kosmos, A une femme (i Les feuilles
d’au-tomne), en av världslitteraturens mest
betagande kärleksdikter, La tristesse d’
Olym-ftie (i Les rayons et les ombres), av
Bru-netière särskilt framhållen som en
höjd-och centralpunkt i hans lyriska alstring
med en hårdare accentuerad men därför
ej mindre gripande melankoli än den
mildare och mera elegiska stämning, vari
samma tema, kärlekslyckans flyktighet och
minnets vemod, flyter ut i Lamartines
besläktade Le lac; vidare det brinnande
hatets sånger i Les chdtiments, vars
känslo-burna inspiration väl ingen kan förbise
med beaktande av parollen Indignatio
versus f it, samt slutligen A. Villequier (i
Les contemplations), en djupt upplevad
dikt om det förkrossade fadershjärtats
tvivel, trots, resignation och ödmjuka
undergivenhet inför Guds gåtfulla vilja.
En annan huvudanmärkning mot Victor
Hugos poesi siktar mot hans intellektuella
armod, hans brist på idéer. Enligt Faguet
har han versifierat idel banala
allmänsanningar, den idealistiska filosofiens
löpande trossatser, dess lieux communs, och
Lemaitre roar sig med att i parodierande
stil uppställa en förteckning på hans
truismer. Jämför man den störste franske
med den störste tyske skalden, är det sant,
att Goethe ägde en vida starkare
tankekraft än Hugo, att han var en djupare och
fruktbarare filosofisk ande än denne och att
hans diktning är ett organ för en
självständigare och mera genomförd
världsåskådning; motstycket till Faust finner man
icke i Hugos alstring. Och med sin
originella idébildning och sitt sublima
djupsinne sätter även en Schiller Hugo i
skuggan. De tyska diktarheroernas
överlägsenhet i detta avseende är ett ras- och
nationalitetsmärke, som betecknar en sär-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
