Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Edelfelt. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertel Hin tz e
Bildhuggaren Robert Stigell.
1877.
skildrarna strävar han främst till yttre
exakthet och förbiser att de återgivna
fornsakerna, dräkterna och
rumsinredningarna sist och slutligen ej äro konstnärens
herre, utan endast ett uttrycksmedel,
genom vilket han skall giva gestalt åt sina
historiska fantasier och visioner. Inför
denna stora duk känner man Edelfelts
sammanbitna viljeansträngning att höja
sig till ett för hans konstnärstemperament
främmande, dramatiskt patos, men man
förblir oberörd av scenens tragiska allvar
och tänker blott på den 24-årige elevens
akademiska skicklighet, på de i många
fall känsligt och måleriskt utförda
porträtthuvudena och stillebensdetaljerna.
Ty scenen förblir teater, gravallvarlig
kostymtablå. Hemma i Finland mottogs
den jättestora duken med begeistring. Alla
farhågor syntes obefogade inför denna
mästerliga skildring av ett stort, dramatiskt
ögonblick i landets historia. Men för sina
vänner erkände Edelfelt öppet att
företaget misslyckats och att det traditionella
historiemåleriet översteg hans krafter.
Starkare än någonsin känner han
nödvändigheten att helt och hållet måla sina motiv
efter naturen.
Långt friskare och omedelbarare äro
några små, genreartade idyller ur forna
tiders vardagsliv, vilkas klarögda lyriska
intimitet för tanken till holländska
interiörbilder från 1600-talet. Den nästan subtila
känslighet, med vilken Edelfelt i många
av dessa målningar återgivit solljuset,
låter oss ana det förestående naturalistiska
genombrottet i hans konst. Förebud till
denna oundvikliga strömkantring finner
man också i hela hans tidigare produktion.
Redan den 19-årige nybörjarens första
manliga porträtt överraska genom sin
intelligenta skärpa i karakteristiken och sin
osminkade realism i återgivandet.
Porträttet av systern Ellen (1876), målat med
den själfulla finheten och ömheten hos
en tidig Leibl, eller den med en gammal
mästares inträngande saklighet och
levande formkänsla utförda teckningen av den
unge skulptören Robert Stigell (1877) visa
också huru djupt självständigt Edelfelt
upplevat realismen i de nederländska
pri-mitivisternas natur- och människoskildring.
Och betagen av naturens friska skönhet,
av solljusets spel över den saftiga grönskan
målar han studier som det återgivna
landskapet från Clunymuseets trädgård (1878),
vilket osökt för tanken till Courbet. Bland
hans samtidiga, fria figurmålningar finner
man ett motstycke härtill i bilden av en
ung parisiska, som i sin skimrande men
förnämt sparsamma färgskala i grått och
gult hör till den unge Edelfelts mest
personliga skapelser. Här återspeglas också
någonting av hans djupa beundran för
Corot. I dylika arbeten, liksom i många,
impulsiva kamratporträtt, träder
Edelfelt emot oss enbart såsom målare, uppfylld
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
