Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Dikter av Theodor Storm i svensk tolkning. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Theodor Storm
bygdén är ingenting att undra över; det
berättas att Brockdorff-Rantzau, vars gods
Annettenhöh ligger inte långt från Storms
födelsestad Husum, ej någonsin skiljde sig från
det lilla baridet med hans dikter. Men det
finns något i hans gemyt som särskilt slår
an på nordiska läsare, och hans fåmälta men
innerliga, kärlek till den vindpinade
barndomsbygden med de långa vårarna och höstarna
finner lätt genklang hos oss skandinaver.
Jag vet inte om han är mycket läst i Danmark;
är han det icke, så torde det ha sina speciella
politiska skäl. Hos oss har uppskattningen
bl. a. tagit sig uttryck i en rad dikttolkningar
av skåningarna Vilhelm Ekelund och Anders
Österling och av uppsvenskarna Erik
Blomberg och Tor Hedberg.
Efterföljande versöversättningar ge
naturligtvis endast några drag av hans ganska
sammansatta diktarpsyke. Där förekommer
ingenting av den i hans produktion
betydelsefulla, germanskt hjärtliga
familjepoesien, som enligt vad Österling säger i sin fina
essay om Storm (i »Dagens gärning», 1921)
»avtecknar sig mot en atmosfär av tryggt
lampsken» och som måhända når sitt
renaste uttryck i ett par dikter på plattyska
»An Klaus Groth» och »Gode Nacht».
Familjelyckan lever emellertid som vemodigt
återsken i den lilla »Förlorat», och skaldens
starka släktkänsla bär upp förkunnelsen i
»O, bleibe treu den Toten», som jag här sökt
återge. Motivet är centralt hos Storm, som
inte hade de kristnas tro på ett återseende
bortom graven — det återkommer t. ex.
i den av Österling tolkade »Begrabe nur dein
Liebstes!», och det ges i reflekterande form i
en av hans noveller: »Till familjen höra
också de döda. Några av oss ville veta, att
de t, bortgångnas liv egentligen aldrig slutat
utan att de döda stundom på natten och i
tysta middagstimmar förtvivlat kämpa för att
kunna ge sig tillkänna för de sina». Den här
översatta dikten är daterad november 1848,
och förmodligen är det känslan för de många
av Storms stam, vilka nyss stupat i kriget
mot Danmark, som inspirerat hans
åminnelsedikt.
Det är emellertid inte alldeles riktigt att
fixera Theodor Storms bild i gestalten av
den patriarkaliske husfadern, som presiderar
i kretsen av de sina vid aftonlampan, medan
Nordsjövinden utanför fönstren stärker
trygghetskänslan. Hans liv får i mycket sin rytm
av häftigt stormande förälskelser. Bakom
hans relativt ymniga kärlekslyrik skymtar
man Heine —- det inflytandet var även en
så personlig konstnär som Storm övermäktigt
— men grundtonen har en dovare klang, och
den subtila ömheten förenas stundom med en
rustik sensualism, som är ganska främmande
för »Buch der Lieder». Huruvida de här
tolkade erotiska dikterna från 1851—52 äro
riktade till hustrun Constanze eller till Doris
Jensen, som trädde in i hans liv under de
första åren av hans äktenskap och som han
f. ö. gifte sig med efter Constanzes död 1865,
torde vara svårutrett, och dylika härledningar
äro egentligen skäligen likgiltiga.
Patrioten Theodor Storm kommer till tals
i den patetiska dikten »Avsked». Han var
tysk till liv och själ, och då efter kriget 1848
hans barndomsbygd, där han alltjämt
verkade, erövrades av Danmark, stack han
inte under stol med sina sympatier, med
den påföljd att hans advokatsfullmakt drogs
in av den danska regeringen och han
tvingades söka sin utkomst på annat håll i
fosterlandet. Det är alltså själva uppbrottet
från Husum han skildrar i de av manligt lugna
andetag skanderade stroferna; han vänder sitt
förakt mot de landsmän, som böjt sig för den
nya regimen, och han häller för ögonen bilden
av de för icke länge sedan igenskottade
krigar-gravarna, som få skola vårda. En svensk
läsare föres här alltså över till den sida av
fronten 1848, som han vant sig att betrakta
som förtryckarens. Den dröm om att få komma
hem, som slutstroferna ge en aning om, blev
förverkligad. Efter 1864 års krig flyttade
Storm tillbaka till Husum, och där och i
grannskapet tillbragte han sina sista
decennier. Därifrån kunde han, prövad av
familjebekymmer men övertygad om. vad detta att
ha rötter i jorden betyder, till en
landsman, som flyttat söderut, sända en
hälsning, i vilken genljuder den ton, som nära
nog ständigt sjöng kring hans hem och
som han längtat efter under hårda
landsflyktsår :
Es ist der Wind der alte Heimatslaut,
nach dem das Kind mit grossen Augen schaut.
S"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
