Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Dikter av Theodor Storm i svensk tolkning. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Höst - Avsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Theodor Storm
Höst
På himlen står ett blekgult skimmer
och löven fly i stormens larm.
Du ryser till och lutar tyngre
din sida mot din makes arm.
Det, som nu bräcker strån och kvistar
och som är oron i en vind,
har också hemligen och flyktigt
berört, min älskade, din kind.
Men slitas ock de späda trådar,
som spants i varma nätters frid —
det är blott sommaren, som flyktar;
vad kommer sommaren oss vid?
Du lägger handen på min panna.
Din blick med frågor söker min.
I dina milda ögon väller
ett melankoliskt ljushav in.
Dog också här en doft, ett skimmer,
en gåta, vars mystik dig band
och tvang dig räcka utan tvekan
din unga, fria kvinnohand?
Å, frukta ej! Förrann omärkligt
vår bästa solbelysta tid,
det är blott sommaren, som flyktar;
vad kommer sommaren oss vid?
(13 augusti 1852.)
Avsked.
Det känns som om mitt hjärta klappar
med fulla slag i varje litet ord.
Vår vagn har redan rullat fram till
trappan.
Vi måste bort från våra fäders jord.
Och ni, ni andra — eder väg är eder!
Förneka vad ni sagt med hjärtats glöd
och köp till pris av eder tyska heder
härhemma edert sura levebröd!
Jag kan ej missförstå det sorgsna
kravet
som ställes på mig av mitt land, mitt
hem.
Jag sviker inte gravarna vid havet,
om också ogräs växer över dem.
Och du, som ser på mig med mildögd
smärta!
Var när oss, Gud, som gav mig dig en
dag!
Lägg nu ditt hjärta lugnt intill mitt
hjärta
och tveka ej — det är ju samma slag!
Nu brusar vinden. Barnen lyss på
sången
från havet, mängd med måsens gälla
skri.
Det är ju floden! Det är böljegången!
Den känner oss från år, som blåst förbi.
Kom hit till mig i själva
uppbrottsstunden!
Här ligger edert land i sommarljus
och här invid oss på den fasta grunden
står nära havet edert fadershus.
Vi fly det nu, tills dagens nöd är
vorden
försonad av en annan, bättre dag.
Det finns blott främlingar på
fosterjorden
och sådana, som lyda deras lag.
Så är den hetaste av mina böner
att, om jag själv ej kommer hit igen,
det en gång skall förunnas mina söner
beträda denna mark som fria män.
Och du, mitt yngsta barn, vars vagga
stannat
för sista gången här i gårdens sand,
hör mig — och vet att lögn är allting
annat:
man lever inte utan fosterland!
Och kan ditt barnasinne inte höra
min kärleks vånda, då jag tar farväl,
så skall den som en ångest dig beröra
och fladdra som en låga i din själ!
(Juli 1853.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
