Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Paul Valéry. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A h lgr e n
temperamentet och metoden Valéry, måste
man anse »Charmes» för en av franska
litteraturens förnämsta skatter, att jämställas
med Ronsards Helenasonetter, Racines
Can-tiques spirituels, Lamartines Méditations
poétiques, Baudelaires Fleurs du mai.
En engelsman H. A. L. Fisher analyserar
en versrad av Valéry, likgiltigt väld, i avsikt
att belysa poetens medvetenhet och
raffinerade detalj teknik. Det kan vara roande
att höra vad han säger.
Versraden lyder
Sage Sémiramis, enchanteresse et roi.
vilket skulle kunna översättas: »Visa
Sémiramis, förtrollerska och kung.» —■ Mr. Fisher
får ordet:
»Sémiramis var naturligtvis kvinna och
enchanteresse, ett femininböjt adjektiv
påminner oss om den saken. Men varför då roi
(kung) och inte reine (drottning)? Där finns
tre skäl: för det första kräver rimmet roi:
Battez, cymbales d’or, mamelles cadencées
et roses palpitant sur ma puré paroi!
que je m’évanouisse en mes vastes pensées,
Sage Sémiramis, enchanteresse et roi.
Men detta är inget avgörande skäl. Hade
fjärde raden krävt reine, så hade andra
radens rimord fått rätta sig därefter. Men roi
är bättre än reine av två andra skäl: för det
första ger det ett mer ljudstarkt slut efter
som bokstaven »o» (roi) behövs som kontrast
till föregående »e», »a» och »i»; för det andra
når poeten smidigare sin avsikt. Sémiramis
är mäktig, vis och förförisk. Poeten önskar
betona att hennes makt inte vilar på
kvinnliga förförelsekonster. Den är tvärtom
maskulin, kunglig. Med tre bokstäver (roi) når han
sitt syfte. Liksom Shakespeares Cleopatra i
Egypten, så är Valérys Sémiramis en konung.
De tre epiteten (sage, enchanteresse, roi)
representera könlös vishet, kvinnlig tjusning,
maskulin makt. Här förenas en lyckosam och
skicklig grace i ordbehandlingen med
desavue-ring av allt som smakar kliché.» —-
Så långt H. A. L. Fisher. Att Valéry måste
läsas med tålmodig eftertanke misstar sig
ingen på. Att poemen själva kostat honom
en hart när genant möda får till och med
den estetiska teorien lida men av. Valéry
tillåter inte någon diktare att vara inspirerad.
Hans grymma väluppfostrade förbindlighet
förbyts i en ganska ohyfsad grimas, då han
hör talas om andra diktares söndagsstunder.
Den dionysiska besattheten granskar han och
underkänner lika lättvindigt som en
universitetsprofessor spiritism eller tankeläseri.
Han ursäktas av sin bristande beläsenhet
och sin ovilja att sätta sig in i andra
temperament än sitt eget, andra arbetssätt än sitt
eget, som är den oinspirerades. Valéry har
heller inte rätt att invända att han inte skall
tas på orden, att ordet inspiration
missbrukas etc. Han definierar inte själv
»inspiration» och gör löjliga misstag i sina analyser
av växlingen mellan medveten överläggning
och s. k. uppslag. Man kan räkna honom
tillgodo, att han har klar blick för slumpens
betydelse i poesiskrivandet. Valéry är
emellertid ingen rik natur och undgår inte
misstanken att överdriva sina åsikter för att
göra dem märkliga.
Valéry har kallats kunskapslivets poet, en
fransk motsvarighet till Dante och
Lucre-tius. Dikterna i Charmes äro inte alltid
svårtolkade, men det är svårt att finna
vanliga ord för att beskriva deras innehåll. Om
Valérys teori angående hur poesi bör vara
konstruerad hölle streck, funnes ingen
möjlighet att referera dem. Ty poesi är enligt
Valéry just det som under inga omständigheter
kan likvärdigt återges på prosa. Poemen
handla om tankelivets förutsättningar, hur
och under vilken vånda erfarenheter samlas
in i själens lador, och hur av förråden bildas
ett jag, som är den levande varieteten av
en abstrakt uppfattningsförmåga. Redan detta
är dunkelt nog. Men Valéry besjälas av en
sådan kärlek till intelligensen »i och för sig»,
att han verkligen eldar sin fantasi till
upprepade bragder.
Här är inte platsen att gå in på analyser
av de stora tankedikterna: La jeune Parque,
som skildrar hur själen i moment av en
sorts sensuell frestelse och kysk förfäran
bryter sig ut i tidslivet; eller Le cimetière marin,
vars 24 strofer inrama en alldeles motsatt
process: skalden står på kyrkogården i Cette
med golfen under sig, medan de dödas själar
och det svala intiga havet slita honom mellan
sig med skiljaktiga påminnelser om
förgängelse och evighet. Till slut nalkas den
friska brisen med bud om det liv, skalden
erkänner sig blott våga »försöka» leva. Man
skriver aldrig om Valéry utan att citera två
av denna dikts strofer, som fördelaktigt skilja
sig från andra, mer överlastade eller blott
torrt filosoferande. De två stroferna handla
om de döda:
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
