Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
män styckets egentlige bov, sheriffen Jack
Rance, en underlig ordningens övervakare,
vilkens privatjuridiska uppfattning av sitt
ämbete ännu i våra dagar lär kunna delas
av likabetitlade myndighetspersoner i
somliga nordamerikanska stater. Också den
växelvis lismande och brutale sheriffen lågar
för Minnie, och när den efterspanade Ramerrez
äntligen upptäckes, är Rance oförställt glad
över att få ställa sin redan av en kula sårade
rival inför valet mellan rep eller pistol. Men
Minnie, som rörts genom Ramerrez’ berättelse
om hur han fötts och fostrats till rövaryrket,
får en lysande iié, som också ger upphov till
operans mest rafflande seen. Hon övertalar
Rance att spela ett parti poker med både
henne själv och Ramerrez som insatser, och
tack vare några ur strumpan framsmusslade
kort blir det hon som vinner och så räddar
sin egen dygd och den ädle rövarens liv. I
den till en skogsglänta förlagda sista akten
känner sig sheriffen oförhindrad att hetsa
upp Minnies barkunder mot den som denna
gång rövat hennes hjärta i stället för deras
guld. Ramerrez skall i den om hans hals
lagda snaran hissas upp i ett träd–en
situation som just genom sin krassa
påtaglighet förfelar sin avsedda uppskakande
verkan. I sista ögonblicket spränger vilda
västern-flickan fram på sin häst och blidkar
snart sina gamla vänner. Arm i arm och med
avskedshälsning till Sierra Nevadas
snöbetäckta toppar avlägsna sig hon och han för
alltid ur de djupt gripna männens åsyn.
»Kommer aldrig mer igen» — upprepar den
kvarblivande skaran pianissimo med några
tongångar som också nog mer än en åhörare
gnolar på hemvägen från föreställningen. De
äro hämtade från den visa som en minstrel,
kringvandrande sångare, intonerar i första
aktens början. Enligt Puccinis egen uppgift
är denna sång av indianskt ursprung, men
den synes med en snarare om
negro-spiri-tuals erinrande trohjärtad gripenhet tolka en
mitt i guldfebern aldrig dövad hemlängtan.
Vid denna första presentation blir den enkla
melodin verkningsfullt stegrad genom
instrumentala utfyllnader och tillträdande manskör,
vilken senare faktor, helt naturligt i en opera
med övervägande mansroller, flera gånger gör
sig hörd med märgfull kraft. Partiturets enda
riktiga Puccininummer och det enda som
någon gång höres på konsertprogram är den
Gess-durkantilena (»Ch’ella mi creda libero e
lontano») som Ramerrez sjunger i det ögon-
blick han tror vara sitt sista. Bevekande låter
i första akten också det E-durandantino som
Rance, dock knappast i överensstämmelse
med librettons karakteristik av honom, fått
sig tilldelat i första akten. Annars är verklig
inspiration mer sällan märkbar. Särskilt
utmärkande för denna Pucciniopera är
ledmoti-visk användning av melodier ach kortare
temata — en teknik som med sina många
upprepningar medför överansträngning av det
i och för sig mindre märkliga motiviska
materialet och som dessutom, genom att
ofrånkomligt påminna om högre musikdramatik
står i alltför stor kontrast till den enkla
libretton. Mycket utsökt gör sig dock Minnies
musikaliska igenkänningstecken när det,
återkommande vid första aktens slut, nynnas av
tenorbrumstämmor bakom scenen och, äkta
debussystiskt, förklingar med stor septima.
Rent operatekniskt märkes även i detta som
helhet svagare opus överallt mästarhanden,
som med ständigt skiftande, ibland
avsiktligt brutal orkester illustrerar den brokiga
miljön och handlingen.
I vokalt avseende växlar musiken
företrädesvis mellan ett av pucciniskt melos mer
eller mindre delaktigt parlando och ett rätt
intresselöst recitativ, som oftare än nu sker
kunde — såsom i den bokstavligen
melodramatiskt behandlade pokerscenen — avlösas
av talad dialog. Även i denna opera har
komponisten dock berett de tre
huvudfram-ställarna tillfällen att briljera med sångliga
effekter. Med sin friska naturlighet lyckades
Helga Görlin ge rätt mycket mänsklig
trovärdighet åt titelhjältinnan, som enligt den i
textboken förutskickade beskrivningen skall
vara »en sällsam figur, mild och energisk, en
blandning av vild och civiliserad kvinna,
jungfruligt kärv, stark i muskler och ande».
I Ramerrez’ dramatiskt särskilt vanlottade
parti utvecklade Jussi Björling ett i de
talrikt anbragta höjdtonema avsett
tenorväl-ljud. Det är inte så lätt att illudera »cynisk
vällusting» —- uttrycket hämtat från
textbokens signalement — när det sångliga
uttryckssättet alltemellanåt faller in i det
gråtmilda; men Joel Berglund gjorde vad han
kunde — och det var ej så litet — för att
ge demoniskt ondskefull färg åt sin
cigarrtuggande, i sombrero och svart långrock
skrudade sheriff. Bland birollernas framställare
förtjäna bl. a. att framhållas Conny Molin, en
guldgrävare med hjärta — av guld — på
rätta stället, Olle Strandberg, en på ett för-
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
