Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
synt sätt allestädesnärvarande kypare, och
Folke Jonsson i den kringvandrande
sångarens visa.
Vid en stockholmsk Puccinipremiär är
dirigenten självskriven: Nils Grevillius. Regin —
Ragnar Hyltén-Cavallius —- gav mustig
färg och livlig rörelse åt första aktens
barinteriör med guldgrävarna; den med tillhjälp av
levande hästar bedrivna hetsjakten efter
mänskligt villebråd och
lynchningsförberedelserna i sista akten måste nog alltid bli litet
löjeväckande på de bräder som i jämförelse
med filmduken har så begränsade
möjligheter att föreställa yttervärlden. Enligt en
officiell notis hade Operan genom
tillmötesgående från tyska riksministeriet för
folkupplysning och propaganda satts i tillfälle
att få använda det dekorativa material och
de kostymer som tidigare utförts för
Riksoperans räkning. I början av mars
återgingo till Berlin de plastiska och i allmänhet
naturalistiskt hållna dekorationerna.
Sannolikt var det i och med denna återsändning
sista gången som »Flickan från vilda
västern» hade givits här.
Såsom vårsäsongens stora premiär
utlovades i generalplanen Eros och Psyche av
»Polens främste nu levande tonsättare»,
Ludo-mir Rözycki. I slutet av februari gavs för
första gången detta alltsedan den tyska
urpremiären 1917 åtminstone utom Polen föga
uppmärksammade verk, som har
titelpersonerna gemensamma med en mängd särskilt
under 1600- och 1700-talen tillkomna baletter
och operor. Mest berömda blevo en
baletttragedi och en lyrisk tragedi, båda kallade
»Psyché», till vilka Lully komponerade
musiken, först med Moliére och Quinault, därpå
med Thomas Corneille som textförfattare.
Den — såvitt artikelförfattaren vet — siste
som komponerat det från Apulejus’ berättelse
hämtade ämnet var Ambroise Thomas,
vilkens »Psyché», i motsats till »Mignon», ej
vann framgång.
I polacken Jerzy Zulawskis drama, som i
förkortat skick använts för Rözyckis opera,
har den ursprungliga mytologiska allegorien
blivit förvanskad genom tillägget av en
tredje person med det besynnerliga namnet
Blax; såsom Psyches drumlige tjänare i
styckets början är det han som rycker höljet
från Eros’ ansikte, och de prövningar den
alltför vetgiriga Psyche dömes till ha av
författaren förlagts till historiska tidsåldrar.
Det skulle ej lona mödan att söka redogöra
för den successivt till Arkadien, någon romersk
metropol, ett medeltida spanskt kloster,
revolutionstidens Paris och en nutida
storstad förlagda handlingen. Det saknas ett från
akt till akt fortplantat dramatiskt skeende,
och även meningen med varje akt för sig är
som oftast oklar. Ett alltför svagt bindemedel
utgör den omständigheten att Psyche och
Blax till namnet, men i växlande skepnader,
förekomma i samtliga scenbilder; den
sistnämnde synes tänkt som ett slags ond
princip, men ej heller detta har konsekvent
genomförts. Eros framställare uppenbarar sig
också åter, dock ej i andra akten, och senare
under andra namn, såsom en »solriddares»
bakom scenen lockande röst, såsom fransk
nationalgardist och till sist modern vivor. Det
dunkelt tänktas otydlighet är den förhärskande
egenskapen hos denna text, som ej förstått
att i de nya variationerna genomföra den
ursprungliga Psychefabelns symbolik.
Att döma av detta partitur kan Rözycki
kallas för en sorts polsk Natanael Berg.
Liksom fallet är med den svenske, några år
äldre kollegan i hans flesta verk, har
polacken lärt åtskilligt av Richard Strauss och
har påfallande lätt att med användande av
stor apparat komponera välklingande musik
som saknar personlig fysionomi. Ingenting i
de för rösterna välskrivna partierna blir till
betvingande melodi. Allt i den skickligt
behandlade orkestern stannar vid dekorativ
yta, där dock saknas sådan skiftande
tidsfärg som ett genomvandrande av olika
epoker kunde ha inbjudit till.
I titelrollerna gingo Einar Beyron och
Brita Hertzberg hjältemodigt i elden för sina
ledsamma uppgifter, som de verkligen här
och var, i några enstaka takter, lyckades
avlocka ett av själsliv vibrerande uttryck.
Einar Larson som Blax frapperade särskilt
genom välträffade masker, i tur och ordning
föreställande den föga arkadiske tjänaren,
omänskligt hård biskop, revolutionär
slaktare och iskallt elegant penningman. Bland
staffagefigurerna ihågkommes Karin
Ryd-qvists hetär som en djärv färgklick.
Herbert Sandberg dirigerade. Åtminstone i
den på ett Pariskafé utspelade fjärde akten
var Harald André i tillfälle att med starkare
verkan utveckla sin regikonst: suggestivt
åter-gåvos både några enstaka gästers nervösa
oro och den därefter instormande
revolutions-pöbelns upphetsning. Effektfullt och illuso-
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
