Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
riskt fick sista aktens funkismässiga interiör,
med tillhjälp av en i rätta ögonblicket
inburen och med levande ljus försedd
kandelaber, gå upp i lågor, varpå följde den av
förklarat gryningsljus ackompanjerade
slutbilden med Eros och Psyche.
Sådana fristående reginummer kunde dock
ej uppväga den i övrigt magra behållningen
av detta verk, vars framförande föreföll
obegripligt ur konstnärlig synpunkt. I detta fall
kunde programvalet ej heller förklaras med
hänvisning till ett annars uppskattat
komponistnamn, såsom i fråga om »Flickan från
vilda västern».
Litterära anor, om också ej lika gamla
som Eros och Psyche-operornas, har även
scenariot till LÉo Delibes balett Sylvia, som
fick sin premiär samtidigt med »Tenor eller
bas?». Det är Tassos herdedikt »Aminta»
som där går igen, visserligen med ansenliga
förändringar i händelseförloppet. Ur samma
källa lånades libretton för en opera »Sylvie»,
som 1774 gavs på Kongl. Svenska Operan i
Nya Bollhuset, med balett av Gallodier.
Sedan den tiden har publikens intresse svalnat
för mytologiska opera- och balettämnen,
något som redan Hanslick konstaterade kort
tid efter det Delibes »Sylvia ou la nymphe
de Diane» haft sin urpremiär på Stora operan
i Paris för snart 50 år sedan. Samme
komponists balett »Coppélia», som på senare tid
åter stått på Operans repertoar, har med sitt
dockmotiv förmånen av en mera
underhållande och mer lättbegriplig handling.
»Sylvias» tre akter (fem bilder) blevo i längden
tröttande med allt sitt pantomimiska
gestikulerande, ett dövstumspråk vars mening
åskådaren ofta inte blev klok på. Det hjälper
inte att Delibes, som av en kräsen musiker
som Hans von Bülow kallades för
»musik-juveleraren», också här skrivit finciselerad
musik. Det delvis dock rätt bleknade
partiturets mest öronsmickrande, från restauranger,
radio och grammofon allbekanta nummer äro
första aktens valse lente och det
pizzicatoallegretto vars staccaterade rytmik måste
egga en verklig ballerina till ekvilibristiska
konster på tåspetsarna.
Tekniskt elegant och behagfullt utfördes
dessa båda nummer av titelframställarinnan,
Brita Appelgren. Beträffande valsen var den
av Julian Algo utformade koreografin dock
varken i överensstämmelse med styckets mu-
sikaliskt languissanta karaktär eller med
partiturets föreskrift, enligt vilken Sylvia
skall gunga i lianer, som förena träden på
ömse sidor om en bäck; i stället fick hon nu
betona jaktnymfen, som på de med jämna
mellanrum återkommande fermaten mycket
långsamt sköt bort en pil från sin båge. Det
fanns nog fler exempel på bristande
korrespondens mellan musik och rörelse. Det
manliga huvudpartiet, herden Aminta, som efter
många invecklade äventyr vinner Sylvia,
dansades av Carl-Gustaf Kruuse och den
vilde rivalen Orion av Nils Jacobson. I övrigt
uppbjödo balettens samtliga stjärnor, större
som mindre, sina talanger för att med
enstaka graciösa dansbilder uppliva de
musikaliska och pantomimiska longörerna.
När Operan under detta spelårs
oförnekliga högkonjunktur för baletten upprepade
gånger kunnat ge dansanta helaftonsprogram
har det varit två andra, kortare nyheter
som jämte en eller annan av fjolårets succéer
utgjort beståndsdelarna. Liksom »Sylvia» är
carina Aris »koreografiska poem»
Månstrålen hållet i klassisk balettstil, och även om
det dansade innehållet —- även efter
läsningen av fru Aris i programmet återgivna
resumé på fri vers — också här synes dunkelt,
hinner man ej grubbla länge förrän
alltsammans är över. »Månstrålen», Brita Appelgren,
har under tiden djupt bedrövat »Blå bergens
dotter», Cissi Olsson, genom sin koketta lek
med den senares vige »käresta», Otto
Thoresen; alldeles särskilt gör Månstrålens
skicklighet i tåspetsdans intryck på honom. Den
komplott som enligt programdiktens uppgift
uppgjorts av olikfärgade »skyar» och
»Västan-moln» —■ framställda av den övriga
balettkåren — för att skilja det ursprungligen
älskande paret åt, misslyckas dock. I
jämnhöjd med Fokins mästerverk »Sylfiderna»
kom den nya, något monotona
balettnoc-turnen ej alis, men alltid vittnade koreografi
och regi om teknisk kompetens.
Divertisse-manget dansades till Gabriel Faurés nobla
pianoverk »Thème et variations», som för
sitt nya ändamål instrumenterats av D. E.
Inghelbrecht. Carina Ari har tidigare fått
sitt opus framfört på Stora operan i Paris —
ett faktum som väl bidrog till det på
premiärkvällen mycket entusiastiska mottagandet.
Vår från Stockholmsoperans balett utgångna
landsmaninna, som stod för inövningen och
även utfört skisserna till dekorationens
fantasilandskap och kostymerna, hyllades säkert
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
