Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur drömmarnas skissbok. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterltind
Var den då verkligen död? Död —■ för
den stora saknaden efter det förgångna?
Död — för bitterheten inför det, som så
oförlikneligt kunde ha blivit men aldrig
blev? Död — för den plötsliga,
omedelbara, rusigt ostyriga glädjen?
Och se, med ens såg jag tre
kvinnogestalter nalkas i min dröms skymning.
Eller, de nalkades ej, de bara voro där.
Från hjässa till fot stodo de höljda i
dräkter, grå som bläckfisken är grå, och när
jag spanade i deras anleten —
ja, blott den enas hann jag se, men
det —
det var en åldrig furies med förstelnat
raseri, och ögonen voro tomma, men
själva deras teckning antydde hat, och
ansiktets färg var alldeles densamma av
ljusgrå bläckfisk som dräktens.
Varelsen lyfte sitt anlete mot mitt ... .
ett ögonblick.
Då hörde jag hur jag skrek i sömnen
och jag vaknade i min bädd. Men i
skriket var befrielse, och ett underbart
ögonblick mitt emellan dröm och vaka
förnam jag hur hundra polyparmar, som
plötsligt sköto ut från det bläckfiskgrå
kvinnospöket i min dröm, lika plötsligt
höggos i bitar av ett muntert knippe
solstrålar, som lekte i mitt fönster!
II.
Till vilka tokigheter en smart
hand-havare av psykoanalys skulle kunna få
mina upprepade drömmar från min
barndomsstads stora torg med dess höga
kyrktorn, därom är jag i en sannolikt
välgörande okunnighet. Svårmodigt
betonade, utan att jag närmare kunde säga hur
eller varför, ha de ej sällan varit.
Kanske beror det bara på den omedvetna
förnimmelsen att de hänga samman med
någonting obönhörligt förgånget. Med
stunder förtonade som en gyllne kvällstråle,
med livsmiljöer som ej kunna komma
igen, med människor jag aldrig mer får
se men som leva i drömlivet, även om de
ej skymta fram just i denna dröm.
–– Nu står jag alltså på torget.
Man håller visst på med att bygga om
kyrktornet däruppe ... i stället för den
vanliga välkända spetsiga spiran blir det
en rent fantastiskt hög kupol. En smula
oro sprider sig i mig, ovisst varför, en
känsla kanske av svindel ... Så står jag
inte längre nedanför tornbyggnaden men
långt utanför staden och ser borta i väster
hur över husen därinne reser sig •— ja
nu är det inte längre en kupol utan först
en spira rakt upp. Och sedan från denna
en annan i sned vinkel till en höjd som
förefaller alldeles osannolik!
Så är jag omigen inne i själva staden,
ja i mitt eget barndomshem vid torget
och ser genom fönstren kyrktornet ånyo.
Som jag så otaliga gånger sett det! Och
nu har det ingen osannolik höjd, bara en
vanlig rundkupol.
Men hela horisonten därbakom är ett
mörkrött eldhav mot svart botten. Det
är icke någon sorts aftonrodnad. Det
är mycket värre, det är världen som
brinner därborta, ty nu skall Japan
angripa Europa, och den purpurröda
eldväggen synes redan ända hit in i mina rum.
Hur det lågar längs hela synranden över
torgets andra sida och ett högt stycke upp
på himlavalvet, hur cyklonerna skjuta upp
där likt jättelika mörkröda
solprotube-ranser och röra sig om varandra i
eldhavet — men under en tystnad som gör
synen förlamande hemsk.
Och nu–- —- slå plötsligt små gula
lågor ut runtom ur vårt kyrktorns
kupol, liksom ljudlöst träffad av
projektiler därborta från det omätliga
avståndet. Olyckan är då över oss ... Europa
skall förgöras ... I skräck och mörker
försvinner alltsamman . . . alltsamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
