Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v ar Harrie
Albert Viksten har både gestaltningsgåva och
blick för det mänskligt säregna, dessutom
avgjort episk läggning och solid kunskap om
hur moderna svenska bönder leva och arbeta.
Särskilt denna sista sakkunskap är mycket
sällsynt; den bör utnyttjas.
*
I centrum för det estetiska fackfolkets
intresse omkring år 1930 stod en üten, men av
offensivanda besjälad grupp av mycket unga
diktare — alla självbildade och
klassmedvetna proletärer, aha belästa i de estetiska
program som just då voro revolutionära, och
alla ense om att den levande nutidsdikten
måste så ostentativt som möjligt bryta
hävdvunnet formspråk och vedertaget decorum
för att ge adekvat uttryck åt tidsålderns
omstörtande och framtidsvarslande händelse:
driftlivets frigörelse. Med driftliv menades då
sexualiteten, i vilken man såg den misskända
och misshandlade, allfrälsande livsmakten:
vad som litterärt åstadkoms av dessa
merendels lyriskt begåvade diktare, var också
renodlad sexualromantik — utanför programmet
gick egentligen endast snillet i gruppen,
Harry Martinson. Nu har bakslaget kommit
för deras snabba berömmelse: när ett par av
dem under höstsäsongen framträdde som
berättare, bemöttes de påfallande kallsinnigt
och ovänligt. Det behöver inte betyda annat
än att de estetiska modejournalerna tillfälligt
göra reklam för andra klädsnitt än deras. Å
andra sidan ha de ifrågavarande romanerna
faktiskt varit oförsiktiga: de ha avslöjat revor
och blottor i gruppmedlemmarnas litterära
utrustning. Särskilt gäller detta Helmer
Grundström — redan förut gruppens enfant
terrible. Denne författare kan suggestivt
återge fattigmanslivets atmosfär, och han har
ett äkta idylliskt temperament. Men när han,
som i föreliggande roman, envisas att skruva
upp sig till ett primitivistiskt
tusandjävla-humör, blir resultatet en omedveten
karikatyr av programmet, som måste ge anledning
till allvarsamma funderingar över
sinnesförfattningen hos gruppens efterlöpare; den kan
aldrig vara hälsosam i längden. Den med
orubbad högtidlighet berättade episoden om
kyrkoherden, som blir botad från sin
asketism och vinner frid i sin själ med hjälp av
en kortlek, en konjaksliter och en villig
fäbodflicka, skulle vara festligt komisk, om den
inte verkade beklämmande i sin troskyldiga
imbecillitet. Och lika hopplöst utspekulerad
är huvudhistorien om den geniale, i
Stockholm utintrigerade konstnären, som i sin
hembygd undfår blodets och mullens
sakrament genom samlag vid första ögonkastet
med en lika omänskligt beredvillig sextonårs
flicka. Erik Asklund har tänkt sig och levt
sig betydligt djupare in i programmet; han
är betydligt mindre renhjärtad och mer
erfaren — även som berättare. Han behandlar
Stockholmslyrikens icke nya, men alltid
tacksamma temata med säker teknik och
personligt grepp. Själva uppslaget till hans
påbörjade omfångsrika epos är vidare ett gott
fynd: kring jazzbandet Melody Boys hade
otvunget kunnat skapas en mikrokosmos av
stort mänskligt och samhälleligt intresse.
Emellertid avslöjar temats behandling två
blottor hos Erik Asklund. Hans ambition är
att vara ohöljd, på varje punkt och till varje
pris; men han överanstränger denna ambition.
Ohöljd kan en författare vara av inre tvång
eller ostyrigt överdåd: Erik Asklund är ohöljd
på program, och det blir alltid i längden bara
tråkigt och pinsamt; primitivismen kommer
att verka exhibitionism, och sådan gör ingen
glad. Än betänkligare är det, att författaren
så överdrivet och ensidigt framhäver de
skumma, sjaskiga och halvherriga dragen i
den miljö han skildrar — varigenom den blir
mänskligt ointressant: dessvärre tycks denna
karikatyr icke vara ovänligt menad, förf.
tycks på allvar tro att just dessa drag göra
miljön fin och flott. Det är ett farligt misstag.
Artur Lundkvist har icke begått någon
motsvarande blunder i sin första roman,
och hos honom är även ohöljdheten för det
mesta motiverad av vad hans lyriska
temperament nu en gång kräver för att blomma.
Hans fel som berättare är, att alla personerna
så uteslutande bli bärare av en och samma
sexualromantiska lyriska svada, att deras
särpräglade mänskliga ansiktsdrag nästan
alldeles utplånas. De bli endast floder, som i
kraft av den enväldiga naturlagen libido flyta
samman och ut i ett hav, där ingen kan
skilja bölja från bölja. Det är praktfullt som
momentan lyrisk vision, men det är
ingenting att berätta om, utspunnet i romanform
på hundratals prosasidor blir det odrägligt
enformigt. Författaren kan icke i längden
hejda den bleka, men icke kranka eftertanke
hos läsaren, som gör gällande att även
könsakten hör till de människokroppens
förrättningar, som vid alltför flitig och enahanda
upprepning framkalla mättnad och leda.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0418.html
