Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och- noveller
Den primitivistiska diktarkretsen har i sin
strävan att vara allsidigt revolutionär gärna
förklarat sig arbeta för en kommunistisk
sam-hällsomdaning. Bland de politiskt aktiva
kommunisterna har man emellertid långtifrån
alltid varit hågad att erkänna
medarbetar-skapet; fastmer har man gjort gällande, att
den lössläppta sexualromantiken vore ett av
symptomen på upplösningstillståndet i det
kapitalistiska samhällets borgerliga kulturliv.
På detta håll har man i stället efterlyst —
och i någon mån skapat — en diktning, som
direkt skulle uttrycka proletariatets krav på
platsen i solen och smida dugliga vapen åt
dess sociala och politiska kamp. Den kanske
allra käckaste soldaten i kommunismens så
tillkomna litterära stöttrupp har länge varit
Ingeborg Björklund. Det nutida Sveriges
förnämsta kvinnliga kärlekslyriker har ett
ytterst eldfängt, allmänneligt revolutionärt
temperament, och hon har aldrig tvekat att
sätta in i den sociala striden sin hängivenhet,
sitt stridshumör och sitt ofta överilat
fort-färdiga, men alltid vassa intellekt. Det kan
ingalunda påstås, att hon i sin nya roman har
svikit sina ideal. Uttryckliga trosbekännelser
avges; det borgerliga samhället karikeras
långt utöver den stränga sanningens gränser:
primitivismen avfärdas med den fula
hatbilden av proletärpoeten Quist, en vidrig
alfons som medvetet profiterar av det
perversa borgerskapets efterfrågan på
sensationer. Icke desto mindre måste boken tolkas
som ett uppbrott och farväl, med skyldrande
för fanan. Den ger en mycket brådstörtad
avslutning av den stort planerade romanserien
»Växt», som skulle skildra scoutflickan och
Lundastudentskan Lina Sundbergs mognad
till kommunistisk amazon. För att förebygga
ali frestelse till fortsättning tillgriper
författarinnan en så drastisk åtgärd som att dränka
Lina Sundberg i sista kapitlet. Det måste
betyda, att Ingeborg Björklund icke längre vill
eller kan identifiera sig med Lina Sundberg;
denna uppenbarelseform av hennes jag
död-förklaras. Detta motiveras med hjältinnans
upplevelser i kommunistiska partiets tjänst:
skildringen innehåller nog delvis personliga
uppgörelser, som knappast angå utomstående;
men med en värme och en redlig ilska, som
icke förfela sin verkan, berättas om de
intellektuellas ojämna dragkamp med
maktlystna, krasst beräknande mötesrävar, om
de misstrogna, inbundna, osmidiga
arbetarskarornas gehör — och framförallt om de
svårigheter en ivrig, vaken och öppen ung
nutidskvinna möter, när hon vill verka även
för sitt köns nya frispråkighet och
självmedvetande inom en samhällsklass, där
patriarkatet dröjt sig kvar längre än annanstans
och ännu präglar med slavblick och
slavåthävor raden av utsläpade och utkramade
makor och mödrar. Dessutom har Ingeborg
Björklund haft det otacksamma görat att i
detta band avveckla två förut påbörjade
karlhistorier. Den ene karlen — en otrolig
odåga och till på köpet unghögerman, som
både författarinnan och hjältinnan dock ha en
outrotlig svaghet för — får omkomma vid en
bilolycka: den andre — den förut skönmålade
agitatorn Bring, just han som sjöng -— visar
sig vara en ganska lömsk streber, som
exploaterar partiets intellektuella och till sist
åstadkommer sluteffekten genom att för Lina
demonstrera sin maskulina feghet och
bekvämlighet. Ingendera historien är särskilt
intressant, och boken som helhet hör inte till
Ingeborg Björklunds starkaste: men den är
av betydelse som aktstycke, och
författarinnans berättargåva, formsinne och lidelse
förneka sig icke.
Den kris som spåras i Ingeborg Björklunds
bok behöver Moa Martinson nog knappast
befara. I henne finns just det virke, som de
stora folkrörelsernas amazoner göras av.
Hennes åsiktsbildning är icke subtil — och
respekterar nog inte nämnvärt subtiliteter
hos andra — men den är robust och hållbar.
Man har lugnt lov att säga, att hon är
underklassig, det är nämligen just vad hon vill
vara, och med besked. Högfärdigt och
utmanande bär hon sin klass’ stämpel: ty den
är ingenting annat än det röda brännmärket
av generationernas oförrätter, och det är dess
sveda och klåda som aldrig låter
indignationen domna eller slappas. Den sociala
indignationen har gått Moa Martinson i blod och nerv:
den är hennes känsloliv. Förlöper hon sig —•
vilket hon gör gärna och grundligt — så är
det icke mot den armé, som hon sätter sin
lit till för att få indignationen utlöst i
befriande och gärna förgörande handling. Hennes
temperament får mycket lösare tyglar i
»Sallys söner» än i »Kvinnor och äppelträd».
Det sammanhänger kanske delvis med att den
nya romanen tydligen är mycket hastigare
tillkommen; den är också betydligt grövre och
slarvigare i tekniken än debutboken. Framför
allt grasserar det språkliga barbariet mycket
ohejdat. Moa Martinson har stilens gåva
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
