Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och- noveller
kunna fasthållas i ännu en bok utan att
verka maniererad. Känslan gör sig hörd med
tydligt vibrato i många obevakade
ögonblick — och det är mestadels en känsla av
harm. Samhällsmaskineriet har kört
förkrossande tungt fram över både det mytomana
och asociala barnhusbarnet Kurt Lanke och
den arbetslöse f. d. herrgårdschauffören, som
har det bästa virke och endast i en förhastad
gest av dépit amoureux lämnat sin plats. Den
ene är vanställd för livet; den andre blir
desperat. Det yttersta eländet för dem
samman i världsstadens understa
människoskikt, bland de hopplösa. Tillsammans
planera de och utföra en djärv stöldkupp.
Lanke låter sig fångas och snärjas och
pris-ger kamraten i panik. Och
samhällsmaskineriet sätter sig åter i gång. Så långt är boken
en typisk social indignationsroman, om
också den blodtörstiga ironien är genomförd
med sällsynt, nästan kuslig behärskning.
Men därvid stannar det icke. Chaufförens
f. d. husbonde, som är en enkel och god
människa, får reda på det skedda: och han griper
in, med sina relationer och med en
penningsumma som han med uppoffring för egen del
kan uppdriva. Han får den fruktade
Füh-rern att sätta sin partipress i gång: saken
blåses upp till ett justitiemord, och
påtryckningen hjälper, domstolen faller undan. Med
ännu ett mästergrepp av ironi låter
författaren den store ledaren vara missnöjd med
utgången: det hade blivit ett bättre
agitationsnummer, om omänskligheten segrat. Som det
blev, är resultatet att två stackars vanliga
människor fått en chans att börja livet på
nytt. Det var en oreflekterad impuls av
godsherren som åstadkom det.
Samhällsmaskineriet har hejdats i sin blinda gång
av det sällsynta men existerande ting, som
kallas en god gärning. Harald Beijers bok
utmynnar så i en mycket bestämd och ytterst
paradoxal trosbekännelse: att godheten kan
vara en makt.
Olle Hedberg lär icke dela denna tro;
även om denne borgerlige skeptiker och
realist i sin senaste bok med ovanlig gripenhet
dröjer vid de goda makternas framväxt i
två människor, låter han dem i sista
vändningen duka under för tillvarons
fundamentala meningslöshet. »Iris och Löjtnantshjärta»
har blivit författarens största succés: men
det är icke hans bästa bok. De
samhällssa-tiriska partierna rymma, som väntat var,
några överdådiga virtuosnummer: middagen
hos fru Asp är ett av dem, ett annat
redogörelsen för samma dams morgontimmar — som
det visst påpekats, en kongenial översättning
till modern miljö av fru Lenngrens
»Porträtterna». Men själva temat — de enklare
plutokraternas vulgaritet och
andefattigdom — är lindrigt sagt något använt: och i
de utdragna kapitlen om den spöklika
familjefesten på gamla Motanders
mönsterslott blir Olle Hedberg för första gången
en smula tråkig — trots att många
kvickheter sägas i dialogen. Boken har
emellertid ett allvarligare fel i själva anläggningen:
hjältinnan hänger inte ihop alis. Av den
Iris Mattsson, som skildrades i »Fria på
narri» och som är med ännu i den nya bokens
första kapitel, kan icke under några
omständigheter uppstå den renhjärtade, trofasta,
övermänskligt självuppoffrande och heroiska
kvinna, som i slutkapitlen moraliskt förintar
familjen Motander i läsarens ögon. Det är
här icke fråga om sådana kännemärken,
som kunna sättas och åter utplånas i ett
människoliv av yttre upplevelser — utan
om den inre struktur, som icke kan ändras
om individens identitet skall bestå. Bägge
Iris Mattsson äro var för sig trovärdiga —
den senare dessutom så gripande vacker,
att knappast någon recensent undgått att
förälska sig i henne: men de äro två skilda
människor, som icke kunna förvandlas till
varandra under andra förutsättningar än
patologisk personlighetsklyvning. Desto
fastare tecknad är emellertid löjtnantshjärtats
ägare, fänrik Motander: med honom har
sent omsider gardeslöjtnanternas vanligen
gruvligt misskända skrå fått en bestående
äreräddning i svensk diktning. Han är från
början en helt vanlig ung officer, snarare
under än över genomsnittsnivån: ståtlig,
hygglig, plikttrogen, öppen och redbar, ett
känn nöjeslysten och något litet dum.
Historien handlar om hur det av löjtnanten
blir en människa, hur hans känsloliv börjar
spela allt rikare och fulltonigare och alltmer
frigjort från själviskheten och hur omsider
också hans tanke tvingas ut ur sin domning
i vaneföreställningarnas band och med
rörande hjälplöshet börjar treva efter
livsgåtorna på eget ansvar — allt detta i samma mån
hans förhållande till den nya Iris djupnar
från äventyr till kärlek. Detta förhållande
måste i denna världen få ett trist eller
pinsamt slut: det framhåller den nya Iris själv,
när hon i en seen som visserligen är otrolig
S«!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
