Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v a r Harrie
men har ett slags betvingande skönhet
uppmanar honom att överge henne i tid. Så
bryts händelseförloppet av en katastrof —
den unge fänriken omkommer vid en
motorcykelolycka. Katastrofen skaffar det olösliga
problemet ur världen — men skapar på
samma gång andra, och lika olösliga, för den
nya Iris och det barn hon väntar. Den ger
berättelsen trovärdighet, därför att den är
så ohyggligt meningslös. Så går det till. Det
är Olle Hedbergs enda sens moral.
I motsats till alla de förutnämnda
berättarna undandrar sig Eyvind Johnsson varje
försök till etikettering efter vare sig
konstart, stilideal, livssyn eller
samhällsåskåd-ning — eller rättare, han går i sin senaste bok
in under många kategorier på en gång. Han
är till börd och bildning proletärdiktare: hans
inställning till det bestående samhället är
utpräglat kritisk, och gentemot överjagets
värderingar intar han en attityd, som
kommer primitivisternas ganska nära; men han
tar sig noga i akt för emotionens utgjutelser
och indignationens utsvävningar; hans prosa
är på sitt sätt lika strängt behärskad som
Beijers eller Hedbergs, och han har samma
klarvakna och påpassliga intellekt som de:
han låter sig aldrig duperas. Han berättar
denna gång en serie mycket små händelser
inom en mycket begränsad och i sin litenhet
isolerad miljö. De ha i sig varken början eller
slut, och han låter det därvid bero; inte heller
tillåter han proportioner och dimensioner
att förryckas. Men han har i hög grad den
sakliga poesiens gåva: det blir av sig själv
luft och rymd kring det torftiga och
missgynnade livet, och i de små ödena röjas
mänskliga väsentligheter. Den nya boken
är ett stycke av en tämligen ohöljd
självbiografi. Det är inte meningen att någon
skall tveka om vem pojken var som helst
teg med sitt fina och konstiga dopnamn.
Han är fjorton år och skall ut och göra skäl
för sig, efter att ha haft det hyggligt men
glädjelöst hos fosterföräldrar. Hemma hos
hans riktiga far och mor finns ingenting att
göra eller hämta. Han får resa järnväg dit
där arbete kan letas upp: världen öppnar
sig sakta för honom, och han får dess
underbarheter kommenterade av vältaliga
bekantskaper på tåget: en norrländsk Sindbad eller
Münchhausen, stadd på luffarstråt, skymtar
förbi. Så får han komma med i ett
timmer-flottarlag, på nåder, ty han har inte de
lagstadgade åren inne. Det blir arbetets
hjältedikt om timrets kungarike längs
Norrlandsälvarna: baracklevernets ruskigheter och
fröjder, pojkens omaka kamratskap med
kärnkarlar och löskerkarlar, hyggligt folk och
patrask, det första brännvinsruset, den första
flickdrömmen, nattskiftets spänning och
dagskiftets utpumpande knog, till sist äldste
flottarens heroiska bragd, när han spränger
bröten och själv kommer bort — han hade i
förväg lämnat sin klocka till kamraten. Och
över allt detta går sommaren sin gång — den
var ovanligt het det året. De grå byarnas
liv finns endast någonstans i bakgrunden:
men om Makten som där härskar och förr
eller senare tar sitt, blir man erinrad i det
inlagda kapitlet om dimman och lungsoten
— en sann berättelse ur livet, som blir
spöklik saga. Så kommer hösten, och pojken får
först bära plankor och sedan andas
tegeldamm vid bruken neråt älven: det är både
tristare och mer påkostande, det klämmer
ut livskraft och humör mot uselt vederlag.
Det saknas inte folk som talar om strejker
och fackföreningar, men dem tror man inte
på, det kan aldrig löna sig. När säsongen är
slut, får pojken stanna kvar och bo i en
tombarack; han sysselsättes av hygglighet med
att plocka potatis, som blivit glömd vid
upptagningen. Och när det börjar knäppa till,
blir hostan värre som gjort sig påmind alltsen
han gick ner sig i somras: infektionen fanns
nog förut, som de grå byarnas arv . . . När
han avverkade potatisåkern, hade han ibland
hittat och för ro skull tittat på avrivna blad
från tidningar: där hade funnits stora
rubriker om ultimata, mobiliseringar,
krigsförklaringar. Ingen hade särskilt fäst sig vid
det bland dem pojken träffade. Nu var det
1914: över den ovetande pojkens öde öppnar
sig världshistorien. Medan han låg och
letade efter sina potatisar, hade han blivit
vigd och dömd till ett nytt släktleds oerhörda
öde att bygga en ny värld. Eyvind Johnssons
roman är ett detaljerat dokument och ett
stort poem. Den var den bästa boken anno
1934-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
