Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
är ära? Ett ord! Vad är det då i det där ordet
ära? Vad är den äran för slag? Luft. Jo, det
är en hygglig räkning. Vem har den? Han som
dog i onsdags.»
Man känner ofta något litet av
överansträngning, då en fransk roman- eller
komediförfattare vill vara dygdig. Bernsteins för
några decennier sedan på Svenska teatern
spelade »Tjuven» handlade om en dam som
stal för att vara så elegant, att hon kunde
vara säker på att få behålla sin makes
kärlek. Dygd och last voro här på ett
betänkligt sätt intrasslade i varandra. Nu har
Henri Bernstein i sin pjäs »Espoir», här
kallad Trots allt, en av Hjalmar Söderberg
briljant översatt komedi, som sannerligen ej
saknar sin tragik, skildrat familjen Goinart,
där maken, ett regeringsråd, var, som man
visst brukade vara före 1914 i Frankrike,
erotiskt klavbunden av sin vackra,
hänsynslöst egoistiska hustru Thérèse, som också
var av den sort som parisiskor voro före
kriget. Gentemot dessa står det ungdomliga
paret, målaren Thierry Keller, en duglig
och rättrådig man, som älskar sitt arbete,
och hans fästmö Solange Goinart, ensidig i
sitt sportintresse och iskall i sin alltför
praktiska livssyn. Alla ha ej blivit riktigt bra
efter kriget. Till den blivande svärmoderns
förargelse slår han upp och tar i stället
Cathérine, Thérèses dotter i första giftet,
och här får man nu det ideella nutidsparet.
Styckets namn, Espoir — Trots allt, skall
antyda att hoppet om framtiden skall ligga i
att ungdomen har den friska syn på livet som
Thierry och Cathérine. En osympatisk sorts
ung herre var däremot Antoine Flamery,
som liksom Solange var en representant för
ungdomen som den icke borde vara. Denne
— herr Edvin Adolphson använde sig rätt
indiskret av familjen Goinarts cocktailsskåp
och förtärde, då han väntade på familjen,
såvitt jag kunde räkna, cocktails för bortåt
etthundra francs. Monsieur Antoine tycktes
vara avsedd att bli den senaste om inte den
siste älskaren till Madame Thérèse. Det låg
trots allt små- och lågsinne en viss ondskans
storhet i Thérèse, såsom hon framställdes av
vår verkliga diva fru Tora Teje.
Desperationen över den kommande åldern fick i
hennes spel något gripande, och man kom att
tänka på Strindbergs replik: »Det är synd
om stackars mamma, som är så ond.» Gabriel
Alw som den redbare fästmannen var något
torr och kantig, och det var kanske riktigt.
Man får emellertid hoppas, att han var
förtjänt av den kärlek som lyste från
Cathé-rines—fru Inga Tidblads spröda och dock
starka lilla varelse. Man måste vara riktigt
fullvuxen och även förståndig, ty det räcker
knappast med fullvuxen, för att begripa,
att han ej kunde bli lycklig med vackra
Solange—fru Karin Molander. Så paradoxalt
det låter, måste man säga »stackars» om den,
som fick henne. Men kanske mest fulländad
av alla var Olof Winnerstrand som
regeringsrådet Goinart. Det är ej lätt att vara feg
och sympatisk på en gång — Falstaff kunde
detta och till en viss grad också
regeringsrådet. Man blir dock litet misslynt på honom
för att han ej ger sin maka en ordentlig får
man säga avbasning. Men det var kanske
riktigt att låta henne straffas av livet. Det låg
något rörande över hennes smärta, då hon
måste ge tappt. Oändligt trött blev man
av slutscenen, och när Monsieur Goinart
under sin frugala, hygieniska ensamma
måltid muttrade något, att det här börjar bli
ledsamt, instämde jag, jag måste erkänna
det, i det elaka skratt varmed denna replik
på premiären hälsades av åhörarna. Under
de återstående få gångerna stycket gick lär
den av klokhetsskäl uteslutits. Det vore
dock orättvist att neka till, att den
långrandiga pjäsen hade en hel del allvarliga saker
att säga.
Somerset Maugham, som gett oss så
många roliga skådespel, har fått sitt av
Gunnar Mascoll Silfverstolpe utmärkt översatta
stycke »Sheppey», här kallat Högsta vinsten,
uppfört på Dramatiska teatern. Det både
roar kapitalt och skulle man kanske kunna
säga oroar kapitalet. »Den som icke ger allt
vad han äger, han kan icke vara min lärjunge.»
Man märker verkligen, att författaren
studerat skrifterna, och det till och med i
Heidelberg, ty han har logik i sin komik.
. Barberarbiträdet Sheppey—herr Georg
Blickingberg är en seriös, småhumoristisk
engelsman, som har till specialnöje att få
kunderna att köpa hårmedel. Då han själv
är flintskallig som en biljardboll, får han
använda en liten peruk. Han är lyckligt gift
och försedd med en nyförlovad dotter. Efter
en mycket lustig exposé, där han lyckats
bli av med åtskilliga flaskor hårvatten, får
man höra, att han vunnit 10 000 pund, och
han bjuder hela personalen på champagne.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
