Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Florrie —Marianne Löfgren. Fru Miller—Frida Winnerstrand. Ernest Turner - Anders Henrikson. Sheppey —
Georg Blickingberg.
Seen ur Högsta vinsten.
Med glädje såg man Tyra Dörums anlete med
dess livsberusade komik. Men själva
höjdpunkten var, då Bessie Legros—fru Märta
Ekström, en halvgammal, litet sjaskig
prostituerad flicka trädde in och ombads vara
med och smaka på champagnen. Hon var
obetingat den trevligaste och mest tvättäkta
prostituerade jag någonsin sett och en heder
för sitt yrke. Tvärsäker och världserfaren
var hon — »Herrarna — akta dej noga, di
kan inte få i sig nog smicker, det ä’ så det
står en opp i halsen!» Nästonen, de simpla
gapskratten, åmningarna och ålningarna, allt
var så förbluffande riktigt, att man som
konst ville sätta Märta Ekströms Bessie
Legros vid sidan av hennes Margareta i
»Faust». Det var med en viss förbluffelse man
på barberarsalongen såg den anständige
Sheppey dra med sig den där flickan, som
han råkat på en bar bredvid och språkat
med vid ett glas öl. Ännu anade man ej,
att hon skulle bli en förbindelselänk med
den som gärna satt till bords med
publika-ner och syndare och hade vänliga ord också
för synderskorna. Så får Sheppey ett lätt
slaganfall, och Bessie skaffar en bil. Han
kvicknade genast till och mottogs hemma med
fröjd och jubel. Nu kunna Florrie och Ernest
genast gifta sig och behöva ej vänta. Man
satt bara och undrade, vad man skulle göra
med så mycket pengar. Men Sheppey sade
utan ringaste hysteri eller salvelse, alldeles
lugnt: »Jag tänkte ge bort dem, så som det
står i Skriften att man skall göra. Jesus
säger så, och det tycker jag låter så riktigt.»
Bessie och en tjuv—Gunnar Björnstrand
inbjudas av Sheppey, till en viss häpnad för
hans rara, naturliga, älskande gamla hustru,
att få bo i det engelska respektabla
borgar-hemmet. Och man får sin fröjd av att höra
den unge framåtsträvande man, som skulle
bli Sheppeys svärson, stammande förklara för
honom, vad »Jesus egentligen menat», och
han tycker det är »löjligt» att ha en svärfar
som liknar Jesus och undrar slutligen, om ej
Sheppey blivit sinnesrubbad. Trots Sheppeys
motstånd meddelar man sig med husläkaren
och frågar om husfadern kan anses fullt
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
