Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Simon De la Vallée. Några personalia. Av Sten Karling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Kar ling
Ovan angivna omständigheter göra det
möjligt för oss att i någon mån
rekonstruera förloppet av tilldragelsen på Stortorget
på kvällen den 20 november. Arkitekten
syntes ha blivit överriden och slagen med
pistolkolven av överste Erik Oxenstierna,
som trodde att han hade att göra med en
enkel hantverkargesäll. Motivet härtill är
höljt i dunkel. Arkitekten fördes efter
olyckan till sitt hem, där han ännu den
25 november var vid liv. Redan några
dagar senare, den 29 november, synes han
vara död.
Efter kommissionens utlåtande gick
förlikningen tämligen lätt att ordna.
Regeringen fann följande formulering därför:
»vi spörj e och förnimme att överste Erik
Oxenstierna denna akt och gärning icke av
berådde mode och uppsåt, så att här till
någon uppstånden tvist och oenighet med den
döde orsak givit haver utan det är kommet
av en brådan skillnad och missförstånd,
sedan att såret i begynnelsen icke varit
dödligt.» Oxenstierna ålades att betala
änkan i 500 rdr i skadestånd samt dessutom
500 rdr till St. Jakobs kyrkbyggnad.
Änkan erhöll dessutom pension av kronan.
Den unge Jean De la Vallée fick understöd
för att så mycket mer hava tillfälle att
»continuera hantverket och göra sig till
cronans tjänst i framtiden capabel». De
anhöriga, som undertecknade handlingarna,
voro den avlidnes änka och son, Pauline
de Coulas och Jean De la Vallée,
dessutom Henrik De la Vallées förmyndare,
svärmodern Maria de Coulas samt
svågrarna, hovrättsnotarie Johan Gubbert och
silvermästaren Johan Baumann.
Genom höga gynnares mellankomst hade
saken sålunda ordnats till belåtenhet för
alla parter. Att man hade satt stort värde
på Simon De la Vallée och beklagade
hans bortgång därom vittna de ledande
männens hållning. Man skänkte 150 rdr till
hans begravning i december 1642 och
sökte, som vi sett, på alla sätt gottgöra
änkan och trygga sonens vidare
utbildning. Ja, man gjorde det till en nationell
framtidsuppgift att av den döde
arkitektens son utbilda en inhemsk
byggnadskonstnär. Framför allt synes Axel
Oxenstierna satt sig detta före, därom vittna
ej minst den unge Jeans förtroliga brev
från Paris. Men även Klas Fleming sökte
av allt att döma arbeta i samma syfte.
Trots den korta tid, som Simon De la
Vallée hade varit verksam i vårt land, hade
han dock hunnit imponera. Han hade
hunnit ge svenskarna prov på en helt ny
byggnadskonst, på ett helt annat och
storslagnare sätt att komponera en anläggning,
än man förut känt till. Han öppnade först
svenskarnas ögon för den till alla delar
bestämda klassicistiska
senrenässansanläggningens imponerande skönhets värden.
Han ersatte det slutna husblocket med
vidsträckta flygelanläggningar av det slag
som vuxit upp i hägnet av Frankrikes
aristokratiska kultur. Han är härigenom
en av de mest inflytelserika och
impulsgivande konstnärsgestalter som vi finna i
den svenska konsthistorien.
Den bleka bild av hans person, som vi
erhållit, bär bohemens, den
temperamentsfulle och ombytlige konstnärens drag.
Ver-meulen kallar honom för en musketör och
Casanova, för oss ligger det nära till hands
att tänka på att han var en samtida till
Lars Wivallius. Mot de många
förbindelserna i Holland kontrastera emellertid de
synbarligen mycket fasta band som
förenade De la Vallée med hans första hustru,
Pauline de Coulas, Jean De la Vallées
mor. Hennes personlighet förde utan
tvivel in den fasthet och den värme i den
gemensamma samvaron utan vilken väl
familjen icke kunnat bestå, långt mindre
fostra en ny framstående konstnär.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
