Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mozarteum. Av Styrbjörn Backman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOZARTEUM
Av STYRBJÖRN BACKMAN
Man finner i grändernas virrvarr
i Salzburg vid Mönchsbergets fot
ett minnenas hemvist, som äras
av alla i Salzkammergut.
Det namn, man dig gav, Mozarteum,
det brusar av längtan och strid,
av varma, besjälade toner
från mästaren själv och hans tid.
Det tyckes som skulle man flyttas
ur nuets och vardagens jäkt
som kunde i våningens dunkel
man känna det tidlösas fläkt.
I dans omkring isbelagd Salzach
de virvlande drivorna gå.
Och Untersbergs vitnade hjässa
förtonar mot rymdernas blå.
Därute går stormvindens klagan
mot fönsternas luckor och glas.
Med stråken i frostiga fingrar
han gnider sin skorrande bas.
Härinne är allting så fridfullt,
en bild av en svunnen epok.
Och möblerna stå här som fordom
och tala sitt stillsamma språk.
Man tycker sig se vid klaveret
ett fattigt och fruset geni.
Och fram ur dess spröda tangenter
han lockar en klar melodi.
Han värmer sitt sinne med klanger
av soliga minnen — som förr
han gjorde, när vintern var kommen
och nöden stod vakt vid hans dörr.
Han drömmer om grönskande parker,
fontänernas sorlande brus,
om nattens förtrollade rike
i månens och stjärnornas ljus.
Det ringer som pinglande klockor,
det lockar likt valthornets låt,
det skälver ibland som en längtans
melodiskt befriande gråt.
Det jublar och klagar och svingar
i sjungande rytmer förbi,
tills sista ackordet förklingar
i levande skön harmoni.
Det är som om hän genom dunklet
tre gratier komme i dans
att fästa kring mästarens panna
en lagerns odödliga krans.
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
