Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två svenska konstmonografier. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två svenska konstmonografier
allt sedan konstepokens rehabilitering på
1880- och 90-talen varit mycket sympatiskt
inställd på dessa båda målare, som med en
åldersskillnad av 42 år tillsammans hinna
överspänna de väsentliga faserna i sin
konstarts utveckling under seklet. Desmarées
gjorde sina lärospån i den karolinska
barockens porträttmåleri och utbildade sig i Bayern
och Italien till en av den tyska hovrokokons
mest förfinade representanter. Elias Martin
utvecklade sig ur den svensk-franska rokokons
eleganta och stilbundna måleri till en fri
konstnärspersonlighet, som under sin väg
genom den engelska kulturkretsen lärde sig
att utveckla och tolka typiska drag i det
senare 1700-talets själsliv alltifrån dess
demokratiska realism och journalistika
miljö-intresse till dess sentimentalt-religiösa
naturkänsla och humanitet. Beträffande såväl
artistisk som social inställning voro sålunda
Desmarées och Martin i mycket av motsatt
konstnärstyp. En viss temperamentets
älsklighet kan sägas förena dem. Vissa sidor i
dessa konstnärers produktion ha tidigare
blivit föremål för mer eller mindre betydande
undersökningar. Om Desmarées’ verksamhet
i Tyskland utgav Münchenforskaren dr
Richard Paulus 1913 ett arbete. Elias Martins
arbeten voro under en följd av år föremål
för kärleksfulla forskningar av dr John Kruse,
en av Ragnar Hoppes företrädare som vårdare
av Nationalmusei gravyr- och
handtecknings-samling. Den nuvarande efterträdaren har
på ett mycket tidigt stadium fört dessa
forskningar vidare och redan 1922
publicerat preliminära resultat av dem. Över
den mångsidige konstnärens graverade
verk har dr Karl Asplund utgivit ett
arbete som får betecknas som grundläggande.
Sist men inte minst har bibliotekarien Maja
Lundquist fint och skarpsinnigt utrett Elias
Martins förhållande till det engelska
1700-talets naturkänsla och landskapsmåleri. För
de nya monografiernas tillkomst ha dessa
arbeten haft stor betydelse, vilket också
lojalt och tacksamt framhålles av författarna.
Utöver och vid sidan av föregångarnas
resultat framlägga de emellertid betydande nya
rön, frukter av långvariga studier hemma och
på resor. Värdefull för svensk konsthistoria
är också den helhetsbild som de gestaltat av
de respektive föremålen för sin framställning.
Inte minst märklig är Hoppes på djup
inlevelse målade skildring av Martin. Där kan
man om någonsin tala om att ämnet sökt
sin författare.
Carl Hernmarcks bok, som föreligger i
tysk översättning, utmärkes av en metodisk
ambition, som emellanåt kanske väl påtagligt
röjer dess akademiska syftemål. Samtidigt
bär den vittne om sin författares grundliga
vetande, kultiverade omdöme och levande
intresse för tidens kultur. Med takt och
klokhet har han format framställningen av den
koloristiskt charmerande men som
konstnärspersonlighet föga ursprunglige Desmarées.
Monografien är klart uppdelad på beprövat
vis i levnadsteckning, kritisk skildring av den
konstnärliga verksamheten, en katalog
(omfattande över 200 arbeten) samt slutligen
register m. m. i mönstergill ordning.
Konstnären, som föddes på Österby bruk 1697
såsom son av bruksförvaltaren Jean de Marées
och Sara Meytens, tillhörde det kulturellt
så betydande nederländskt-vallonska
inslaget i vårt folk. På mödernet hade han nära
förbindelse med den karolinska tidens
konstliv. Hans mor var möjligen syster — i varje
fall nära anförvant — till den kände
porträttmålaren Martin Meytens d. ä. Tidigt
föräldralös, kom Georg Desmarées som
trettonårig pojke i porträttmålarens hus och lärde
av honom grunderna i sin konst, dock efter
att ha inhämtat något bokligt vetande i
skola och gymnasium. I 14 år arbetade
Desmarées hos sin frände, som under denna
tid — den karolinska krisens — redan var
en gammal, uttjänt konstnär, som såg den
ene efter den andre av sina lärjungar lämna
Sverige för utländska konstmarknaders mera
lockande utsikter. Innan Desmarées för alltid
emigrerade 1724, hade han dock hunnit
självständigt utföra en ansenlig mängd porträtt
— enligt uppgifter, som torde stamma från
konstnären själv, uppgingo de till ej mindre
än 128 stycken. En stor del av dessa äro
från svenska privatsamlingar kända av
forskningen och utgöra ett inslag av tydligt
personligt värde i vår senkarolinska
porträttkonst. Bland dem höra änkeamiralskan
Appel-boms bild (Nationalmuseum) och Stina Lillies
stora porträtt (Gripsholm) till det vi minnas
bäst av vår äldre 1700-talskonst. De
stiltendenser som framträda i dessa äro som ofta
i ungdomsarbeten rätt disparata. Den
karolinska krigaränkans bild utmärkes av en
omedelbar, spirituell realism; knästycket av
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
