Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två svenska konstmonografier. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
Stina Lillie är ett pompöst barockporträtt,
fritt anordnat efter Rigaud, 1700-talets
klassiska förebild för allt vad
representationsbilder heter.
Desmarées’ bana ut i världen gick över
Holland, där han sannolikt hade
släktförbindelser. I Amsterdam stannade han
omkring g månader; antagligt är, att han
härunder både praktiserade sin konst och
begagnade tillfället att studera något av allt
det äldre måleri, som där fanns att se. 1725
styrde Desmarées kosan till Nürnberg; han
hade där sin broder Abraham, som var
präst i reformerta församlingen. I den
gamla tyska konststaden fanns från Joakim
von Sandrarts dagar en teckningsakademi,
vars ledare, figurmålaren Johann Daniel
Preisler, ännu höll barocktraditionerna vid
makt. För Desmarées bjöds här för första
gången ett tillfälle till metodisk
teckningsundervisning efter naken modell; säkert grep
han det med ungdomlig förtjusning. För
konstnärens utveckling tillmäter Hernmarck
dock en än större betydelse att han under
denna tid kom i förbindelse med den högst
personlige målaren Joh. Kupetzki, som
konstnärlig karaktär utan tvivel en av seklets
märkligaste. Enligt författarens i mitt tycke
väl grundade mening utgöra intrycken från
Kupetzkis realism en av de bärande krafterna
i Desmarées’ hela följande s. k. tyska
stilperiod. För dem, som blott kände den genom
det lysande Arckenholz-porträttet i Uppsala
universitet, har denna hans utvecklingsfas
från svensk barock till italiensk-sydtysk rokoko
varit en punkt kringvävd av ett lockande
dunkel. Hernmarck har här sökt att metodiskt
nå klarhet, och i huvudsak även kommit
därhän. Med vaken uppmärksamhet har han
följt Desmarées på dennes resor i Italien
och jämfört de verk som han åstadkom
senare med samtida romerskt och venetianskt
måleri. Författaren anser sig kunna
konstatera, att Desmarées på ett redbart och rätt
personligt vis omsmälte de intryck han
upptog såväl från venetianska mästare som Ricci
och Piazetta som dem han tidigare fått av
Meytens d. ä. och Kupetski. Dessa nya
intryck uppträda emellertid tydligt i såväl
porträtt som i religiösa målningar, vilka
konstnären utförde i betydande omfattning.
Under Desmarées’ verksamhet som hovmålare
hos en del sydtyska furstar, vilka självfallet
voro angelägna om att följa
Versailles-mo-derna, kom därtill ytterligare ett inslag i
hans stil: de franska kompositionstyperna.
Författaren ger en ingående och väl
dokumenterad skildring såväl av hans
produktion här — ett sympatiskt, bitvis lysande
inslag i den praktlystna sydtyska rokokon —•
som av hans rörliga liv som hovmålare.
Desmarées blev 1730 upptagen i den bayerske
kurfursten (sedermera tyske kejsaren) Karl
Alberts tjänst. München kom därför att vara
hans egentliga hemort, ehuru han på grund
av krigiska och ekonomiska förhållanden
tvangs att långa tider hålla sig borta
därifrån. Där gifte han sig emellertid 1731,
bildade hem och övergick till katolska
religionen. De verk Desmarées lämnat efter sig i
bayerska slott och samlingar äro betydande
nog, som man kan övertyga sig om bl. a. i
Nymphenburg och Schleissheim. Hans
artistiskt bästa tid var dock, enligt vad Hernmarck
framhåller, de år på 1750-talet, då han
medverkade till att ge glans åt kurfursten
Clemens Augusts hov i Bonn och på Schloss
Brühl. De dekorativa porträttarbeten han
utförde där —• liksom vid lantgrevens av
Hessen Kassel hov •— äga i sin rika färgprakt
mycket av den lyckliga omedelbarhetens
prägel. Älskvärda men föga originella
målar-begåvningar som Desmarées bruka i de stora
dekorativa uppdragen ha det bästa fältet
för sin begåvning. Endast mera sällan har
också Desmarées nått betydande resultat i
uppgifter av mera inträngande realistisk art.
Åtskilliga av hans intima porträtt av honom
närstående personer äga dock stor charm
både som måleri och människoskildring.
Desmarées var en av den karolinska
konstens många emigranter, som sökte sig bort
från ett utarmat fosterland. Han förtjänar
att minnas och hedras i deras rad inte bara
som en den där lyckades utan som en god
konstnär, vilken genom sitt Svecus efter
namnet i sin signatur ville hävda sin
nationalitet med den äran. Hans gärning i hovens
och den borgerliga världens tjänst följde den
traditionella vägen i 1700-talets kultur;
den har rokokons begränsade omfång men
också mycket av dess avrundade
fulländning.
Carl Hernmarcks monografi har gjort
Desmarées ali heder och samtidigt givit
hans bild det konkreta historiska
sammanhang, som den hittills saknat. Därmed har
en rätt betydande lucka i vår kännedom
om svenskt 1700-talsmåleri blivit fylld på
ett synnerligen förtjänstfullt vis.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
