Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk biografi
sinne fullfölja sina skilda intressen,
nykterhet eller politik eller litterära företag o. s. v.
Ingendera hade vetenskaplig historisk
skolning, men Palmblad bedrev studier för sina
romaner och Wieselgren hade från helt unga
år satts att redigera en stor utgåva (20 band)
av handlingar ur den De la Gardieska
samlingen. Med källkritiken var det dock klent,
särskilt hos den sistnämnde. Men båda
hade de ett levande intresse för människor,
och framförallt Wieselgren hade lärt känna
olika kretsar, i ungdomen de förnäma och
de lärda, sedan allehanda andra. Båda voro
de frispråkiga och betygade sin motvilja
mot äreminnet. Palmblad var nog mera
kritisk även på människor, Wieselgren tog dem
gärna som tema för moraliserande, och han
kunde utgjuta sig om vad helst som kom för
honom. Båda hade också avgjort populär
inställning. Wieselgren skriver en gång att
varje häfte måste innehålla något nytt och
fängslande, så att folk ej skulle säga att
verket blott var ’att slå i’; han behandlade det
i själva verket icke som ett lexikon utan som
ett arkiv, en tidskrift. Medarbetarne fingo
därför ock helt fria händer i fråga om
utrymme, behandling, skrivsätt. Redaktörerna
sågo bidragen först i korrektur.
Ej underligt då att omfånget svällde.
Wieselgren påtar sig skulden till
vidlyftigheten från den tid (o. 1840) då hans
medverkan satte in. Den berodde i flera fall på
att i stor utsträckning memoarer upptogos,
helst otryckta givetvis. Han hade såsom
informator hos A. Fr. Skjöldebrand kommit
över en handskrift av dennes autobiografi
och avtryckte därur mer än 60 sidor, för
övrigt icke ett rekord i sin art. Då nu
artiklarnas omfång bestämdes icke av föremålets
betydelse — Axel Oxenstierna fick blott
tio sidor! — utan av tillgång på lämpligt
material, så blev verket ytterst ojämnt,
men det finns intet tecken till att
redaktören sett någon brist däri. Textens
beskaffenhet gör det förklarligt att Wieselgren enligt
egen uppgift författade bortåt hälften av
det hela, 4 148 sidor av 8 630. Hans
föredöme hade sin verkan. Med sina vänner och
medhjälpare, P. G. Ahnfelt och C. W.
Skar-stedt, bildade han det »skånska triumvirat»,
som förde verket till slut sedan Palmblad
gått bort 1852. Redan 1844 hade den
sistnämnde skrivit: »Sedan H:rr Lundenser letat
ut sitt, bli ej många artiklar öfver åt oss.»
Wieselgren betecknade själv sitt arbete
IsplËiäl
iis, tj, . • s
?
Peter Wieselgren.
som ett »nationalverk», och han hade rätt
därtill. I yttre omfång var det för sin tid
enastående, de nationella motsvarande
samlingsverken kommo först vida senare, det
tyska 187g, det engelska 1885, det danska
1887. Och med sina uppenbara
ojämnheter och brister var Biographiskt
Lexi-con för sin tid ett riktigt storverk i yttre
avseende och en insats av betydelse genom
vad ledarna ville och åstadkommo.
Palmblad och Wieselgren voro som sagt inga
historiker, de hade just inte sinne för det
stora sammanhanget, men de voro
biografer, de erinra icke så litet om stamfadern
Plutarkos. Liksom han voro de begivna på
att få fram levande människor och kunde
ibland bli ganska hänsynslösa i sin iver.
Lexikonet fyllde för visso en uppgift;
om det också stimulerat den biografiska
genren, skapat ett behov, är mera diskutabelt.
Det har måhända hjälpt till att få igång
den publicering av memoarer som sätter
in på 1850-talet, men där verkade nog
utgåvan av de gustavianska papperen (1843—
45) starkare. En allmän uppblomstring av
biografien kom icke.
Se vi oss omkring i den samtida
litteraturen möta oss Fryxells Berättelser som
sades vara anlagda »efter den biograferande
principen». Han ägnar emellanåt ett helt
band åt personteckningar, men såsom hans
dotter anmärkte, »för hans normala och
rationella personlighet var ali excentrici-
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
