Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
tet motbjudande». Karl XII och Bellman
hörde inte till hans folk, hans syn blev med
åren allt mer trång och utilistisk.
Våra stora författare ha gått sina egna
vägar. Geijer sade sig intresserad »blott
af det menskliga» (i historien) men därmed
avsåg han icke individerna. Han tillfogar:
»det menskliga samhället har alltid varit
mitt älsklingsstudium». Icke förty ha vi av
honom några skildringar, som visa huru han
även på det biografiska området tränger
djupare än andra. Skildringarna av Vitalis,
Cicero, Walter Scott, Wallin, till sist talet
över Tegnér med den förtjusande bilden av
den unge och den gripande analysen av den
ohjälpliga splittringen hos den äldre. Och
måhända av Walter Scott lärde han sig att
uppskatta även miljöskildringen, det
kulturhistoriska, vad anekdoterna, breven och
rättegångshandlingarna kunde förtälja om
människorna i deras vardagslag. »Sådana
drag upplysa mera än mången afhandling.»
Den store biografen under denna period
blev på äldre dagar Atterbom. Att han,
ärkeromantikern, hade förmåga att skildra
åskådligt, det visa hans resebrev, och att
han inte var ängslig för även drastiska drag
det kan man se t. ex. av att han på tal om
Fritjofs saga förutsätter, att Tegnér skall
ta med »det naiva, men halfkomiska
morgonuppträdet» då kung Ring och Ingeborg,
ännu i sängen, uppvaktas av Fritjof;
svårigheten skall skalden veta att övervinna, därpå
»tviflar rec. alldeles icke». Då Atterbom
kommit rätt igång med sitt stora verk Svenska
Siare och Skalder hade han av franska
essäister lärt att »ur människan förklara
författaren». Om han därvid gärna intolkade
sin idealistiska uppfattning, så var det icke
äreminnets idealism. Redan Stiernhielm och
Dalin skildras även »såsom Enskilda», och
de två banden om Thorild ge exempel på
den engelska Life-and-Letters-typen,
visserligen i Atterboms något subjektiva
tillämpning. Siare och Skalder ställde i skuggan
akademiens Minnen, men bland inträdestalen
där finna vi ett och annat, som genom ett
personligt grepp bryter av mot de mera
konventionella, så Thomanders över
Atterbom och Hagbergs över Hwasser. Och
här böra vi nämna C. A. Adlersparres
Anteckningar om bortgångna samtida
(1859—-62) där de tre första uppsatserna om Tegnér,
Geijer och Agardh rymma väl insatta egna
intryck.
Atterboms främste efterföljare var
Böttiger med Minnen av Ödmann, Stagnelius och
Kellgren och med skildringen av Tegnér, i
mer än ett halvt århundrade den klassiska
vackra bilden av vår ypperste. Vården om hans
minne och hans skrifter gled över till sonsonen
Elof Tegnér, representant för det släktled,
som med 1870-talet gav nya lösenord för vår
humanistiska forskning. Kraven på
verklighetens rätt blevo strängare. I första bandet
av Esaias Tegnérs Efterlämnade skrifter
(1873) offentliggjordes hans brev i en
utsträckning, som var dittills okänd hos oss. Intrycket
på de samtida får man ur Hans Forssells
recension i Svensk Tidskrift s. å. ■—- man
behöver ej läsa mycket mellan raderna:
»Företaget kan anfäktas i sjelfva sin princip»,
då breven nu framlägga, »öppet och ärligt,
äfven det som synes förbjuda deras
offentliggörande», men efter så lång tid kan ingen
såras av sarkasmerna. »Återstår då blott,
att i dessa förtroliga meddelanden något
kunde finnas, som hör till en insida af den
store mannens väsen», vars framdragande
kunde skada hans minne, men Tegnér själv
var »öppen och manligt frimodig till hela
sin natur». Emellertid: »hvad vi med visshet
kunna förutse, är att ett och annat i vida
kretsar skall väcka uppståndelse», — Forssell
tänker på yttrandena i teologiska frågor.
Uppståndelse blev det och ej blott bland
teologer och akademiker. Jag kan för min del
intyga att äldre personer långt efteråt
beskärmade sig över den pietetslöse sonsonen,
även de som annars lånade öra åt vad skvallret
viskade om biskopen. De ville ha sina dubbla
konton, det var deras idealism. — För
senare släktled ter sig denna brevutgåva som
ett definitivt genombrott av den frisinnade
uppriktighet, som är ett villkor för verklig
människoskildring; det demonstrerades på
yppersta sätt på den store Esaias.
Elof Tegnér brast för visso icke i vördnad
för och kärlek till farfaderns minne, och han
lär blivit tveksam om han handlat rätt vid
utgivningen. Detta har möjligen föranletts
av Brandes’ monografi som kom 1878. Att
denne både litteraturhistoriskt och personligt
på en del punkter var på villospår, kan icke
minska betydelsen i denna insats, ett
briljant porträtt som i livfullhet ej hade sin like
hos oss.
De senare årtiondena ha inhöstat en rik och
vacker skörd av litterära monografier,
växlande givetvis till sin karaktär; i stort sett
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
