Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy l w a n
flera sådana — men att det ännu efter femtio
år står utan medtävlare inom sin genre,
har nyss framhållits från det mest
auktoritativa håll, av prof. N. Ahnlund (Sv.
Dag-bi. d. 22/4). Han betonar bristen på
»stats-mannabiografier» och söker orsaken till denna
uti »brister i det vetenskapliga arbetets
organisation».
»Svenskarne intressera sig icke för
människor», lyder Gustav Sundbärgs sats, som synes
blivit allmänt godtagen. Har den fortfarande
giltighet? — Sundbärg förebrår oss även
brist på historiskt sinne och ser ett bevis
därpå i »en påfallande fattig
memoarlitteratur», men detta påstående håller ej längre
streck. Att memoaren är ytterst omtyckt,
att den genren blomstrar, det torde vi alla
ha intryck av, och det även om innehållet
skulle vara »fattigt». Bokmakare äro ivriga
att tillskapa memoarer där de ej redan
föreligga, av brev och annat material!
I sitt hemland England är denna en stor
bokhandelsgenre. »Den tävlar med romanen
i omtyckthet. Även Babbitt vet ingenting
bättre än en god biografi», säger en amerikan.
Denna popularitet kan ledas tillbaka ett
sekel till Lockharts nyss nämnda berömda
verk. Det gällde en litterär personlighet,
men det är väl framför allt de offentliga
männen som snart efter sin bortgång få ett
eller ett par band Life-and-Letters. Hos oss
är det enda exemplet på detta Z. Höglunds
»Branting och hans livsgärning» (1928—29).
Möjligen föredrar vår publik memoaren
framför den utarbetade biografien även då
det gäller utländska personligheter och
utländska verk — sådana översättas ju i stort
antal —, och det kan tänkas att den förras
popularitet beror på att den ställer mindre
krav på läsaren. Faller särskilt
»statsmanna-biografien» under denna synpunkt? Den
fördomen bör övervinnas, ty — för att citera prof.
Ahnlund — »vill man söka återuppväcka ett
djupare politiskt intresse, ett verkligen fos-
1 En blick i vår bokhandelskatalog för senare tid
visar att avdelningen Biografi (till omfånget lika stor
som politisk historia) varje år upptar bortåt 50
titlar på arbeten över svenska personer. Av dem äro
gott en tredjedel självbiografiska, medan av
återstoden en hel del utgöras av nekrologer i tidskrifter
eller sällskaps handlingar o. dyl. De stora biografierna
äro blott några få.
terländskt intresse», så är skildringen av
»det förflutnas handlande människor» en
utmärkt väg, som i ali historisk
framställning kräver både vetenskapliga och
konstnärliga förutsättningar hos författaren.
Fordringarna av den förra arten ha vuxit, men
metoder och utbildning ha också förbättrats.
Vad de senare beträffar kan biografens
uppgift så till vida synas lättare än de
andras, att den har sitt givna centrala
motiv för kompositionen. Men å andra sidan
ställer levnadsskildringen större
konstnärliga krav i övrigt, helst om den också vill
vara människoskildring i djupare mening,
medan samtidigt de vetenskapliga ej få
åsidosättas. Man har nu en tid starkt betonat de
förra och velat se biografiens högsta mål i
ett porträtt, som gärna må vara
subjektivt i uppfattningen, blott det gör
föremålet levande. En »romantiserad» art av
biografi har varit en vogue, den har tagit
forskningen ganska lätt, liksom salig äreminnet,
ibland med tendens som detta —
moderniserad förstås — oftare kanske med en
motsatt. Strachey är här det mest lysande
namnet, många ha utnyttjat denna genre men jag
undrar om den icke redan sett sin bästa tid.
Men förmågan att berätta och att
karakterisera skall alltid värderas.
I Finland äro biografierna vida talrikare
än hos oss, men en inhemsk granskare (Svensk
Historisk Tidskrift 1935) är icke helt nöjd
med dem. »Det psykologiska greppet om
tidens och de enskilda personernas djupaste
motiv kunde dock i flera fall vara säkrare.
Det som skulle göra den enskilda människan
verkligt levande för läsaren saknas ofta.» Vi
kunna icke kommendera fram psykologiska
och stilistiska begåvningar, men månne icke
en förhoppning på en högre konstnärlig rang
i även denna genre kan byggas på den
blomstring t. ex. essän på senare tid uppnått? ä
andra sidan kan erinras om att den
historiska forskningen undergår en omläggning.
Då nu med rätta den sociala och
ekonomiska synpunkten gör sig starkt gällande,
blir det berättigat att yrka på också en
till-lämpning av den ’biograferande principen’
på olika områden, att förtälja historien ej
blott kollektivt utan med samling kring de
stora gestalter som gjort de stora insatserna.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
