Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gurli Linder. Av Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u r l i L i 11 d e r
Av Sigrid Leijonhufvud
BÖRJAN AV iSyo-TALET brukade
en liten flicka sitta uppkrupen i fönstret
åt gatan på nedre botten i ett stockholmshus
på Lagårdslandet, som det den tiden hette,
otåligt spejande efter lykttändaren, medan
skymningsbrasan sjönk samman i
kakelugnen. Först då lyktan sken upp, skulle
nämligen lampan därinne få tändas och det
äntligen bli ljust igen.
Den lilla flickan var Gurli Linder, och
anekdoten, som hon själv berättat, är ganska
karakteristisk. Att fantisera vid
skymningsbrasan hade tydligen ingen lockelse för hennes
redan i barnaåren livliga och verksamma
natur, hennes vaknande själ hade helt andra
krav på sin värld.
Stockholmshemmet var inte Gurli Linders
första. Hennes far, possessionaten Carl Gustaf
Peterson, ägde Irvingsholm i Närke, och
fast den lilla Gurli inte var mer än fem år
då gården såldes, bevarade hon förunderligt
levande intryck av sitt tidiga lantliv. Hela
hennes uppfostran blev emellertid ett
stadsbarns. Sin första undervisning fick hon i en
av de då för tiden vanliga hemskolorna, men
efter faderns död och sedan hon tillbragt ett
år med sin norskfödda mor i hennes hemstad
Trondhjem och lärt sig läsa norska, sattes
hon vid elva års ålder i Hammarstedtska
flickpensionen i Brunkebergs hotell i
Stockholm, högt ansedd på grund av
föreståndarinnans överlägsna personlighet och
pedagogiska ambition. Pensionsåren blevo av stor
betydelse för Gurli Linders utveckling, ej
blott i intellektuellt avseende. De på samma
gång pietetsfyllda och av humor genom-
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
