Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gurli Linder. Av Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid L e i j on h ti f v u d
lysta minnesbilder som hon på senare år
tecknat av fru Hammarstedt själv och
pensionsinteriörerna vittna härom, och de äga
dessutom ett genuint kulturhistoriskt intresse.
Man glömmer inte något sådant som den var
morgon upprepade besvärliga
kallbadspro-ceduren i en våning som naturligtvis saknade
badrum.
Sin fortsatta utbildning fick Gurli Linder
vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm,
där såväl undervisningen som kamratlivet
för henne öppnade nya perspektiv. I samma
avdelning som hon gick en ung teaterbiten
värmländska, som väckte sina kamraters
beundran genom att i klingande sonetter ge
form åt sina intryck av de främsta
rollskapelserna. Något sådant fick ej begravas
inom kamratkretsen, det stod tydligt för
den klarsynta och energiska Gurli Linder, och
det var hon som vid seminarietidens slut
skickade in några av sonetterna till tidskriften
Dagny och därmed inledde den beröring mellan
redaktrisen, friherrinnan S. L-d Adlersparre,
och den unga författarinnan, som Selma
Lagerlöf själv på senare år så betagande
berättat om.
Den unga Gurli utexaminerades från
seminariet 1885 vid ännu ej fyllda tjugo år.
Hon hade särskilt lagt sig vinn om svenska
språket och undervisade några år med
framgång i detta ämne. Den som väckt hennes
levande intresse för modersmålets rätta
behandling var lektorn vid seminariet, den
kände och framstående filologen Nils Linder,
och det förefaller sannolikt att sympatien
i detta fall emellan lärare och elev medverkat
till att de, trots en åldersskillnad av trettio
år, 1887 förenade sina öden. Hur hemmastadd
Gurli Linder var på området för makens
livsverk framgår tydligt nog av det
förhållandet att, då några år efter lektorns död —
han dog 1904 — hans på sin tid oumbärliga
Regler och råd angående svenska språkets
behandling i tal och skrift skulle utges i en
tredje upplaga, redigeringen lades i Gurli
Linders händer.
Åttitalet, med allt vad den termen
innebär av revolution i världsåskådning och
tänkesätt, påverkad av diktare som Ibsen och
Strindberg och tänkare som Georg Brandes,
upplevdes intensivt av Gurli Linder och
satte i allt sin prägel på hennes
ungdomsut-utveckling. Det verkar symboliskt att hon
vid nio år fick en klapp på huvudet av
Strindberg, som gav lektioner i hennes skola och
som hon redan då beundrade. Sedan hon inte
minst genom sitt gifte kommit in i
Stockholms förnämsta intellektuella kretsar,
rycktes hon helt med av tidsströmningen och blev
en i ledet av den ungdom som, enligt hennes
egna ord, »stod på höjden av reformiver och
stridslystnad». »Vi voro burna av ett
bergfast medvetande att mänskligheten gick mot
en ljusare, renare och lyckligare framtid,
som vi med alla våra krafter voro med om
att skapa», säger hon i en med lätt vemodig
ironi skriven återblick. Och hon citerar med
fullt instämmande ett ord av Ellen Key:
»Jag har aldrig haft så roligt som på
80-talet.»
Bland alla den tidens brännande frågor
var det kvinnofrågan som speciellt fångade
Gurli Linders intresse, om hon än ej på
ledande plats gjorde någon direkt insats i
reformarbetet. Den lilla välskrivna överblick
över dittills vunna resultat, som hon 1905
publicerade och tillägnade minnet av Sophie
Adlersparre, är ett utmärkt vittnesbörd
om detta intresse. Och då Gurli Linder, inför
den imponerande uppvisning av vad svenska
kvinnor kunnat åstadkomma, som gavs
genom Baltiska utställningens Årsta år 1914,
publicerade några uttalanden från början av
adertonhundratalet om »qvinnan och dess
bestämmelse», gav hon därmed en roande
blixtbelysning av vad seklets reformarbete
på detta område allt motstånd till trots
ändå betytt.
Det är emellertid inom det pedagogiska
området som Gurli Linder gjort sin största
insats. Hon har nämligen i livlig känsla av
att endast det bästa är gott nog åt barnen
energiskt arbetat för att den principen skall
göra sig gällande även i fråga om deras
nöjesläsning. De samlingar av svenska och norska
folksagor som hon redigerat utgöra ett led i
kampen, hennes recensentverksamhet ett
annat.
Då Gurli Linder redan på nittitalet började
som recensent kritiskt genomgå julflödet av
barnböcker, hade helt visst hennes intresse
aktualiserats av att tre unga döttrar just
vid den tiden växte upp kring henne. Men
ända till senaste åren har hon fortsatt att i
Dagens Nyheters spalter ge sin av
intresserade alltjämt högt uppskattade och med iver
studerade orientering i årets barn- och
ungdomslitteratur. Den vikt som fästes vid
hennes omdöme i hithörande ting framgår
av att hon kallades till medlem av kommit -
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
