Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gurli Linder. Av Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli L i n d e r
tén för spridande av god och billig
nöjes-läsning, som år 1909 tillsattes av K. M:t,
på initiativ av professor Knut Kjellberg.
Detta medlemskap satte henne i stånd att i
samarbete med den utmärkta
ungdomsledaren och författaren Marie Louise Gagner
göra en kraftig insats i bekämpandet av den
usla och inte minst för skolungdom
fördärvliga så kallade Nick Carter-litteraturen.
Ett utomordentligt viktigt drag i Gurli
Linders arbete decennierna igenom för en
höjd standard i fråga om ungdomens
nöjesläsning är hennes energiska opposition mot
att den inskränkes till speciellt för barn och
ungdom skrivna böcker. Redan i sin år 1902
utgivna skrift Våra barns nöjesläsning har
hon sin ståndpunkt klar, och den preciseras
och motiveras ytterligare i en ny redaktion
av 1916. »Alltför liten omsorg», skriver hon
där, »ägnas åt att ungdomen må i god tid
göra bekantskap med dem av sitt lands och
världslitteraturens främste vilkas författarskap
varit av genomgripande betydelse . . . med
böcker ur vilka den kan hämta fackkunskap
och allmänbildning. Med ett ord — man förser
ungdomen med ungdomsböcker ännu vid
en ålder då den redan borde vara förtrogen
med böcker.» Och längre fram: »Det bör inte
främst vara fråga om huruvida boken är
rolig och lämplig i betydelsen ej olämplig,
utan om huruvida den är i alla avseenden
värdig att ägna en dyrbar tid åt. Ty ingen
tid är så dyrbar som den ungdomen ägnar sin
fria läsning.»
Frågan får en intressant belysning genom
de enquëtesvar från ett större antal av
Sveriges främsta dåtida författare, de flesta
skönlitterära, som Gurli Linder varit i
tillfälle att införa i sina nyssnämnda böcker.
De representera naturligtvis undantagsfall,
men på samma gång understryka de osökt
vikten av att ett begåvat barn har inom
räckhåll verklig litteratur och därigenom
tillgång till den bästa och rikaste näring för
sina anlag och vaknande intressen.
Gurli Linders redan i det föregående
vidrörda karakteristiska förmåga att bevara
minnen och intryck friska och levande i
minsta detalj gör i förening med hennes klara
omdöme och berättartalang de två
memoarböcker hon utgivit både biografiskt och
kulturhistoriskt värdefulla. Den första, som
tillägnats Carl G. Laurin på hans femtioårsdag
1918, Sällskapsliv i Stockholm under
1880-och 1890-talen, ger inblick i de dåtida kul-
turellt betonade kretsarna, i mottagningar,
banketter och klubbaftnar — en inblick som
inte kan undgå att röja vilken
utomordentlig sällskapsmänniska Gurli Linder själv är.
Den Curmanska villans ståtliga atrium, de
Palmeska och Mittag-Lefflerska salongerna
på Djursholm, fru Anna Wallenbergs vid
Kungsträdgården — för att blott nämna
ett par av de främsta — genljuda åter i
författarinnans framställning av musik och
sång, av spirituellt och livligt samspråk,
och läsaren får glimtar av det dåtida
Stockholms främsta kulturpersonligheter, ofta i
någon karakteristisk situation. Skansens
vårfester få sitt sakkunniga kapitel, Gurli Linder
hörde från första början till »doktorns fruar»,
som skulle allting bestyra. Inte mindre
givande och tidstypiska äro interiörerna från
de talrika sällskap’iga sammanslutningarna,
främst Nya Idun, men även Heimdall,
Kråkorna, Utile Dulci och allt vad de hette. Dråpligt
anges atmosfären av de kvicka
tillfällighetsdikter och skämt från dessa kretsar som
författarinnan meddelar.
Av helt annan art var en klubb som Gurli
Linder, en av Ellen Keys trognaste vänner
i alla skiften, på hennes initiativ i början
av 1890-talet var med om att sätta i gång.
Det var de välkända tolfterna, som avsågo att
sammanföra arbeterskor och bildade kvinnor
till samkvämsaftnar. Ellen Key var från
början själen i det hela och särskilt angelägen
om aktiv medverkan av arbeterskorna själva,
något som även i allt rikare mån kom till
stånd. Gurli Linder kan efter tolfternas
tjugufemårsjubileum konstatera att samkvämen
verkligen varit »ömsesidigt givande».
Sex år efter boken om Stockholms
sällskapsliv utgav Gurli Linder ännu ett
memoarverk, På den tiden. Det ger
barndomsintryck av hemliv, skolliv, gatuliv och
förströelser i 1870-talets borgerliga Stockholm,
kompletterade från olika håll och rikt
illustrerade med tidstypiska porträtt,
Stockholmsbilder, modeplanscher, karikatyrer och annat.
Där finns mycket som framkallar ett
igenkännandets halvt vemodiga småleende hos
den som var med redan då och kan minnas
Stockholmsidyllen före storstadsbebyggelsens
tid och de kända gestalterna från gator och
torg. Och för senare generationer är det
kul-tur- och personhistoria i lättläst och roande
form.
Vaken och klarsynt intelligens, överlägsen
iakttagelseförmåga, sinne för humor, god-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
