Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Max Dauthendey. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
terium är ingivelsens spontaneitet, icke
uttryckets sällsynthet och den språkliga
materialbehandlingens konstverkan. Det är därför
ganska märkligt att finna den unge
Dauthen-dey bland medarbetarna i Georges Blätter
für die Kunst. Men det vore alldeles förfelat
att av detta faktum sluta sig till någon
valfrändskap mellan den impulsive, av den
synliga världens färger upptagne Dauthendey och
den esoteriska diktarskolans prästerlige
hövding. Det enda som förband Dauthendey med
George var motviljan mot den allt för
prosaiska naturalism som vid denna tid
behärskade det litterära livet. Men när
Dauthendey ogillade naturalismen, var det
säkerligen av motiv, helt annorlunda beskaffade än
de mycket invecklade psykologiska grunder
vilka betingade Georges antipati. Troligen
var hans aversion mer besläktad med Richard
Dehmels. Dauthendey gjorde ungefär
samtidigt — berlinhösten 1892 — bägge dessa
diktares personliga bekantskap. Det kan icke
undgå någon läsare av Dauthendeys
utomordentligt intressanta självbiografi
Gedanken-gnt aus meinen Wanderjahren, hur mycket
mer gripet, levande och personligt han
skildrar sitt möte med Dehmel än det tydligen
kyligt korrekta, för hans del ganska
otillfredsställande sammanträffandet med George.
Sent en kväll erhöll Dauthendey besök av
Dehmel, vars diktning han ännu icke kände
och vars namn han endast i förbigående hört
nämnas. Den underhållning som utspann sig
dem emellan var egendomlig nog. Ty bägge
talade så lågmält, att den ene icke förstod
vad den andre sade. Det var sålunda knappast
fråga om något samtal, endast om
frammumlade monologer. Icke desto mindre var det
intryck som Dauthendey mottog av den
sällsamme främlingen, vars av livets eld brända
och fårade ansikte icke litet fängslade
honom, väsentligt och betydligt. Det uppstod
en nästan ögonblicklig polaritet mellan dessa
två spontana människor, vilka, ehuru olika
i mycket, likväl hade samma direkta, av
inga omvägar fördröjda och av ingen kylig
ritual komplicerade förhällande till livet. Helt
annorlunda gestaltade sig Dauthendeys
sammanträffande med George. Anledningen till
detta var en dikt, som den unge, genom sin
roman Josa Gerth redan en smula kände
poeten på uppfordran inlämnat till Blätter
für die Kunst. Det skulle försiggå på Café
Bauer, och här mottogs Dauthendey av
tidskriftens utgivare (»in Zylinder und englischem
Gehrock erschienen») med den förklaringen,
»Herr Stefan George wünsche wegen einiger
Punkte und Kommas, die in dem Gedichte
vermieden werden sollten», ett samtal med
författaren. Efter en stund infann sig George,
»ein schlanker, gleichfalls vornehm mit
Gehrock und Zylinder bekleideter Herr, mit
aus-geprägten, starken Gesichtszügen, die einem
Kardinal gehören konnten». Uppenbarligen
var det endast genom sitt yttre, sina
välupp-fostrade manér och sin förnämt värdiga
klädsel som George imponerade på Dauthendey,
medan hans konversation, efter allt att döma,
föreföll den sorglöse naturskalden parodisk
och väsenlös. Vad som avhandlades var alltså
endast några med interpunktionen i
Dauthendeys poem sammanhängande spörsmål:
särskilt angelägen var George, att frågetecknen,
»wie es in spanischer Litteratur üblich ist»,
skulle placeras icke endast efter utan även i
början av respektive satser. Situationen sådan
Dauthendey skildrar den är icke utan sin lätta
komik, men den har också en djupare
innebörd än lustighetens: den visar vilken klyfta
som är befäst mellan den aningslöse, endast
efter känslans och intryckens direktiv
skapande poeten och formfanatikern, för vilken
ingen detalj är för oansenlig, när det gäller en
dikts slipning till högsta fulländning och
distinktion. På vilka väsentliga och med
hans konstnärliga strävan intimt
sammanhängande grunder George tillmätte diktens
yttre skepnad, trycksidans optiska verkan,
frågan om versalerna och skiljetecknen en
principiell betydelse förstod icke Dauthendey. Icke
heller fattade han den innebörd av helig
mystifikation, den dubbeltydighet, som
utmärkte Georges formalism; hans exoteriska
temperament kunde omöjligt uppskatta eller ens
lida den dunkle magerns rituella bundenhet.
Dauthendey var en diktare utan baktankar,
och hans litterära verktyg var aldrig den med
dröjande beräkning styrda griffeln. Ett tycke
av improvisation vidlåder det mesta han
skrivit och vållar, att åtskilligt därav redan
förbleknat, men skänker också åt hans bästa
ting en alltjämt bevarad karaktär av friskhet
och autopsi.
Dauthendey föddes 1867 och dog under
världskrigets sista år, internerad på Java.
Detta korta liv innesluter en i kvantitativt
hänseende ytterst rik produktion, där utom
en rad av diktböcker även skådespel och
noveller, romaner, reseskildringar och
biografiska anteckningar äro företrädda. Vad dra-
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
