Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Max Dauthendey. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M ax Da ti the 11 dey
merna beträffar, får det nog sägas, att de
utgöra det döda godset i Dauthendeys
alstring och icke längre kunna påräkna något
intresse: denne diktare med sitt rastlösa
lynne och sin färghungriga otålighet hade
föga av en dramatikers temperament, hans
obönhörlighet och hans logiska fanatism.
Vida mer tjusar oss Dauthendeys
berättarkonst, kanske framför allt i Lingam (1909),
ett knippe asiatiska noveller, som blivit
jämförda med Gobineaus och i sin utsökta
exotism icke stå Pierre Lotis efter.1 Den som
älskar det avlägsna och främmande bör icke
försumma att uppsöka denna bok, där
romantik och realism icke kunna åtskiljas och
där luften glöder och doftar. Dauthendeys
förmåga att aktualisera det fj ärrbelägna, att
göra oss förtrogna med det främmande utan
att det mister något av sin egendomlighet
beror på en växelverkan mellan tvenne
vä-senstendenser: vikingalynnets aldrig helt
tillfredsställda rese- och erövringslust och
smaken för njutningsfullt drömmeri. Dessa
egenskaper återfinner man i hans stora
memoarverk, vilka naturligt nog (ty Dauthendey
var en outtröttlig världsvandrare) samtidigt
också äro reseskildringar. Der Geist meines
Vaters, Aufzeiehnungen atis einem
begra-benen Jahrhunderte (1912) och Gedankengut
aus meinen Wanderjahren (1913) stå helt
eller delvis i resornas tecken, de drömdas
och de verkligas; men de innehålla på samma
gång ett nästan outtömligt tidsstoff, ett
överflöd av viktiga, för den samtida
kulturkrönikan belysande notiser och unika porträtt.
Samma utsökta känslighet, varmed
Dauthendey återger själva luften över de exotiska
landskap dit han gärna för oss, avslöjar han
likaså, när han söker levandegöra sitt eget
tidsskedes speciella atmosfär. Han var ingen
tänkare i djupare mening, hans geni var
ostadigt och utåtvänt, men han upplevde
intensivt sin epoks andliga problem som
eggelse och äventyr, som livsstimulans. Det
var därför ingalunda i den teoretiska
analysen som hans styrka låg (den kunde ofta
te sig ytlig och missvisande) utan i det sätt
varpå han förnam tankars och rörelsers
dynamik och visade, hur tidens idéer uttryckte
sig genom levande människor och deras
relationer. Av särskilt intresse för svenska
läsare äro de tavlor från vårt eget Tand vilka
1 En samling av dessa noveller utkom under
titeln Asiens själ 1933 i svensk översättning på
Lindblads förlag.
här (liksom på många andra håll i
Dauthendeys produktion) låta honom framstå som
en ytterst fin kännare av Sveriges natur.
Bland Dauthendeys självbiografiska arbeten
böra också nämnas de postuma
dagboksblad som bära titeln Erlebnisse au f Java.
De skildra den nödtvungna exilens allt
outhärdligare, till sist av döden avbrutna
martyrium. Dauthendeys öppna och raka,
alltigenom sympatiska personlighet får här en
imponerande resning; den framträder för oss,
präglad av en sinnesstyrka som ingalunda är
köpt för priset av känslolivets värme: den
till overksamhet dömde patriotens ångest och
ett älskande hjärtas farhågor. Medan vi tala
om Dauthendeys prosaverk, få vi emellertid
icke glömma en mycket viktig del av hans
författarskap: breven. Dauthendey hör till
litteraturens verkligt stora epistolära
begåvningar, och fråga är om hans hjärta och
talang någonstädes kommit bättre till sin rätt
och manifesterat sig med ett avsiktslösare
behag än i hans mycket omfattande
korrespondens. Denna finnes samlad i de två
volymerna Ein Herz im Lärm der W elt, Briefe
an Freunde och Mich ruft dein Bild, Briefe
an seine Frau. Särskilt denna senare
kollektion är lika betydlig, antingen man
betraktar den ur artistisk synpunkt eller fäster sig
vid dess personligt mänskliga vittnesbörd. Den
är fylld av impressioner från många länder
(också från Sverige) och visar Dauthendeys
osvikliga målartalang. Men kanske ännu mer
än den girland av liksom på måfå funna
och nyckfullt sammanflätade intryck som
löper genom dessa tjusande epistlar påkallas
vårt intresse av den bild brevskrivaren låter
oss skymta av ett sällsynt harmoniskt
äktenskap. Både han själv och adressaten
komma oss mänskligt nära och väcka vår rörda
sympati. Det är uppenbart, att fru Annie
Dauthendey f. Johanson, svenska till börden,
var den idealiska diktarhustrun, och det
framgår av breven, att hon i hög grad ägde den
instinktiva förståelse för poetens kall och
villkor som hennes uppgift krävde.
Dauthendey var förvisso en i detta ords
vackraste mening välartad natur; men också
han ägde, rimligt nog, sin givna del av
konstnärsegoismens problematik. Säkert ville
det icke så litet till både av tålamod och
intuition för att kunna följa och förstå hans
stundom ganska planlösa infall och blåsigt
skiftande lynneskast.
Dauthendey är till anlag och temperament
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
