Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H o r a t i u s
Ung romersk generation.
Ny Carlsbergs Glyptotek.
allmängods, som poeten f. ö. behandlat
med bättre effekt i Priapuskåseriet, där
guden av fikonträ ljudeligt spricker av
skräck över de bägge häxornas
förehavanden i parken, f. d. fattiggravplatsen, på
Esquilinen, under det en rodnande måne
för att slippa se på gömmer sig bakom de
väldiga gravvårdarna i fonden. Besläktade
konstmedel komma till användning i det
likaledes två gånger varierade temat att
poeten avvisar närmanden från en
oaptitlig dam (på jamber i nr 8, på daktyler i
nr 12). Pikanteriet i detta motiv bringar
nutidsmänniskans sensibilitet i uppror;
men styckena nå onekligen långt i ilsken
verve och otäck åskådlighet. En
särställning, som nästan spränger diktbokens ram,
intar praktstycket nr 2, egentligen ett
kåseri som bytt ’versdräkt; man hör en
röst, som virtuost utmålar stadsbons
längtan till en ideal landsbygd — »Säll den som
fjärran från ett jäktat storstadsliv ...» —
och rösten visar sig omsider tillhöra hr
privatdiskontören Alfius, som under sitt
lantliga svärmeri camouflerar en liten
affärstransaktion. Resten presenterar sig som
privatlyrik: ett skämtsamt impromptu och
tre korta nidvisor i början, mot slutet en
dryckeslagsstämning och tre kärleksdikter.
I nidvisorna är tonen ansträngt gäll, adres-
saten obestämd ocli formuleringen abstrakt.
Kärleksdikterna markera tydligare än
något annat i boken den nya lyriska
ambitionen. I ett berömt manifest, utfärdat i
kåserisamlingen, hade Horatius avsvurit
sig alla äventyr, som kunde leda till vare
sig sociala eller sentimentala förvecklingar;
»jag håller mig till den älskog som är
överkomlig och bekväm». Det var säkert djupt
känt. Men ur detta stämningsläge födes
knappast lyrik. Erotiken fattas också i
den första diktsamlingen närmast som ett
nödvändigt ont ■—■ för människan och för
poeten. Icke utan kraft skildras den
dövande förgiftning, som det bokstavliga
erotiska ruset sprider genom alla ådror.
Men annat än frestande narcotica äro
knappast damerna Inachia och Phryne.
En enda gång förmärks ett anslag av
mänsklig lidelse, tillvarataget av en konst
som redan är maktfull och säker; det är i
skildringen av den bedrägliga lyckostunden
med Neæra:
Natten var inne, och vit från molnfri himmel sken
månen
bland alla mindre stjärnors här,
och som på hån mot gudarnas allmakt svor du,
Neæra,
den ed jag förestavat dig,
tätare klängd än murgrönans nät kring resliga ekar
med dina armar om min hals . . .
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
