Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
giska jamber, Varius kan lägga upp ett
epos med bredd och kraft . . .»
. . . vekt och behagfullt
le mot Vergilius’ konst de sångmör som trivas på
landet.
Denna konstart, förgäves försökt bl. a. av Varro,
är vad jag tror mig om att behandla bättre än
andra,
dock ej som mästarens like: den gamle må aldrig
berövas
segerkransen som prytt med evärdligt rykte hans
hjässa.
Det gapar en lucka i denna uppräkning
av diktarter; den lyriska poesien i trängre
mening får ingen företrädare. Vergilius
hade i sin första ungdom skrivit lyrik i
Catulluskotteriets anda: Cornelius Gallus
hade redan börjat utarbeta en specifikt
latinsk lyrisk konstform, den erotiska
elegien. Men sådant låter icke Horatius
gälla: här var just det fält, där kåsören
ville förbehålla sig att återkomma i en
ny uppenbarelseform, som poet i ordets
pregnanta mening. Det skedde mycket
riktigt fem år senare, med en samling
lyrik som han själv kallat I ambt. Boken är
helt liten, 17 dikter inalles; ändå tycks
författaren ha haft en viss möda att fylla den;
det är tydligt, att han måst tillgodogöra
sig utkast och impromptun från en rätt
lång följd av år — väl just sådana nugce
(med Catullusskolans konstterm!) som han
enligt kåserierna brukade koncipiera under
morgonpromenaden på Sacra Via. Mycken
omsorg är emellertid nedlagd på att få
samlingen enhetligt och omväxlande
komponerad. Den inledes och avdelas på mitten
av två hälsningar till Mæcenas (nr 1 och
9), som samtidigt ge den aktuella
tidsstämningen. Konflikten mellan Imperiets
herrar har blivit akut och växt ut till
världskrig mellan öst och Väst: i den första
dikten stundar det till Actium, och poeten
erbjuder sin vän att göra honom följe på
hans smäckra liburnereskader, som går att
sluta sig till de mäktiga, armerade
slagskeppen; han har ändå ingen ro hemma.
Denna erbj udan föranledde till ingen
åtgärd — som väl också väntat var; i nr 9
har slaget redan stått, och vännerna
fördriva tiden vid bägaren i otålig väntan på
de hemvändande segrarna; över
dryckeslaget hägra heroiska krigsvisioner, och i
glammet blandas allt tydligare varsel om
andra, mäktigare rop: lo Triumphe. . .
Io Triumphe! Dessa dikter balanseras,
med nästan pedantiskt uträknad placering,
av de två som frammana det förflutnas
kaos och som väl gå tillbaka på utkast från
Roms och diktarens egen svartaste tid
omkring år 40 — nr 7 och 16. I den senare
har tidsstämningen knappt blivit mer än en
ram kring två noggrant utpenslade
antite-tiska bilder: den erövrade staden och de
saliges öar. Men den förra verkar som ett
genuint nödrop. Den erinrar med desperat
vältalighet om hur en romare kände det,
strax innan det grydde till Augustus’ dag:
Vart bär det? Vart, elända? Trevar ej er hand
åt svärden som ni nyss lagt av?
Har ej den vida jorden, ej Neptunus’ slätt
fått dricka nog av romarblod?
Ej för att släcka något nytt Karthagos hat
mot Latium i hav av eld,
ej heller för att leda britters fria folk
i kedjor över våra torg,
nej, på det att vår oväns bön må uppfylld bli
och Staden dö för egen hand!
Så är ej sed bland vargarna och lejonen:
sitt eget skona vilda djur.
Sker det i yrsel? Driver er en avgrundsmakt,
en aldrig sonad skuld . . . ? Giv svar!
De tiga, stå där bleka, med förvridna drag,
lamslagen tanke vägrar tjänst.
Så är det. Ödet driver romarn i fördärv:
han är fördömd till brodermord,
alltsedan Remus’ blod till himlen ropade
på hämnd till ättens sista led.
Mellan och omkring dessa samlingens
stöddikter, som bäras av patos för det
allmänna, grupperas sedan de privata eller
pittoreska styckena. Till det pittoreska
slaget höra två sketcher i Grand-Guignolstil
— monologen nr 5, dialogen nr 17 ■— där
det rasslas gräsligt med den svarta magiens
makabra apparat; sådant är hellenistiskt
SIS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
