Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny tysk prosadiktning
Av Carl David Marcus
_yjlrt just nu skriva om nytysk
prosa och om tysk litteratur överhuvud, det
är lika svårt som att skriva om hela
Tyskland. Redan under perioden efter krigets
utbrott var det besvärligt nog att få något
slags överblick av vad som försiggick på
litteraturens område; till den grad levde hela
folket i ett tillstånd av å ena sidan
likgiltighet, å den andra feber inför vad som skulle
ske med det överbefolkade landet mitt i
hjärtat av Europa. Tyskland liknar en
överfull och inte särskilt välpackad koffert, där
låset när som helst springer sönder och ingen
vet vad som kan ramla ut i hastigheten.
Ännu i dag efter två revolutioner bör man
akta sig för att profetera om utgången, och
minst lika svårt är det att säga något om vart
litteraturen har för avsikt att styra hän.
Vi veta bara, att en hel rad namnkunniga
författare sitta utanför rikets gränser och
sända ut sina verk i världen från utländska
förlag, men inte heller det håller fullt streck,
tv den namnkunnigaste av dem alla ger ut
sina romaner på det gamla välkända
Fischer-ska förlaget i Berlin, vars chef för kort tid
sedan gått ur världen. Det är Thomas
Mann. Hur skall man kunna yttra sig om
en sådan produktion, som redan geografiskt
sett sprides från så olika hörn? Är det
möjligt att slippa från den synpunkt som på ett
oroväckande sätt börjat behärska oss litet
var, den politiska, frågan om statens vara
och icke vara? Men måste inte litteraturen
av i dag, även tack vare den långt drivna
konsten att behandla språk och
komposition, i sista rummet betraktas som en
konstnärlig angelägenhet? En dialog mellan
författaren och Vår Herre som »inte känner
några partier eller nationer»? Eller hade
Brandes rätt, när han begärde problemens
debattering som livsvillkor? Men samme
Brandes hann under sitt långa liv ändra
ståndpunkt och bekänna sig till geniets
suveränitet eller till den aristokratiska
radikalismen. Om så är, må det vara oss kritiker
förunnat att låta dikt vara dikt och politik
politik. Detta så mycket mer, som man med
bästa vilja i världen icke kan upptäcka en
stor tysk författare, som i sin dikt verkligen
återger den sista revolutionens strömningar
eller vars fysionomi är så präglad av den
nyaste tidens skiftande drag, att han
enhälligt kan utpekas som ny och typisk. Det
utesluter alis inte, att den ene efter den
andre bemödat sig att tolka »das deutsche
Gesicht» och att det vimlar av prosaböcker
med anspråk på att förkunna den nya läran
från en eller annan sida. Om det lyckats
bättre än fallet är, hade det dock i sista
rummet förblivit en tysk och inte en
internationell angelägenhet. Utan överdrift kan
nog sägas, att den tyska litteraturen från
och med den stora nyklassicismens
genombrott aldrig haft så få originella
personligheter att uppvisa som under det sista
skedet, vilket visst icke blott innefattar
perioden från 1933 utan går åtskilliga år
tillbaka. Efter en viss hektisk uppblomstring
strax efter kriget märktes snart nog en
litterär depression. Den som är intresserad av
utvecklingen, kan ju i denna tidskrifts
årgångar leta rätt på olika uppsatser om ämnet.1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
