Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny tysk prosadiktning
Knut Hamsun. Det har funnits år, då
redan titlarna på nya tyska berättelser gåvo en
aning om vad det gällde, då Hamsuns
land-strykartrilogi helt enkelt fascinerade den ene
efter den andre, och ännu i dessa sista dagar
finner man en bok, som trots det olikartade
innehållet bär den typiska titeln »Das
Leben geht weiter». Men denna kärlek till
Hamsun, som torde vara minst lika stark och
betydelsefull för den tyska epiken som en gång
i världen det ibsenska inflytandet på dramat
och som skulle kräva en särskild studie, går
längre tillbaka i tiden och hänger samman
med den radikala vändning bort från
storstaden, den övermätta kulturen och den
övermäktiga tekniska civilisationen, som
framträdde efter kriget och har sin starkaste
motsättning i den intellektuellt och
internatio-nationellt betonade expressionismen. Denna
riktning flätas samman med längtan till
jorden, till den naiva människotypen, till
blodets och rasens betydelse för folket och är
i grund och botten ett slags romantik, som jag
ofta nog mött hos den unga generationen
under min verksamhet vid Berlins universitet.
Det där märkvärdiga slagordet, som tränger
sig fram allt starkare under den sista epoken
och som kan formuleras så »att vi måste ha
något nytt, något annat än vad republiken
kan ge oss», det bär dessa talrika mer eller
mindre lyckade noveller och romaner om
människan som drager sig tillbaka från den
sedvanliga, den borgerliga tillvaron för att
under ett samliv med naturen undfå nya
krafter. Det är ett hopträngt, uthungrat,
förtvivlat folks svar på det nödläge det
råkat in i, och det är allvarligt nog för att låta
oss förstå en smula av det svårförstådda tyska
folkets innersta krav på livet och tiden. Och
med riktig instinkt och blick för Hamsuns
gärning, en blick som tränger djupare än den
nordiska uppfattningen av Norges store son,
har man nästan krampaktigt omfattat den
hamsunska typ som kallas landstrykaren,
vagabonden, den oborgerliga människan, som
flyger och far för alla vindar eller gräver ner
sig ett slag i en hydda, jägare och gycklare i
en person, en viking inom det egna landets
råmärken och utan tvivel en av de förnämsta
insatserna i hela Europas nyare litteratur.
Det går så långt, att man i en rad tyska
berättelser återfinner löjtnant Glahn med
hunden, så att man kan ha den förhoppningen,
att en doktorsavhandling en gång i världen
kommer att heta »om hunden i den nyare
litteraturen». Hur djupt denna
hamsun-imitation har gått visa till exempel Erich
Dwingers första böcker om skogsmänniskor,
han som sedan skrev några mycket djupt
kända och originella böcker om sina
krigsupplevelser.
Eller tag en av den nya prosakonstens
älskvärdaste skribenter, som även fått läsare i
Sverige, Manfred Hausmann, med romaner
såsom »Salut gen Himmel» och »Lampioon
küsst Mädchen und kleine Birken». Han har
varierat vandrartypen och gjort honom till
ett slags lekare, som tågar från äventyr till
äventyr, i stånd att forma naturhymner på
prosa, vilka höra till det vackraste av ren
och omedelbar konst vi ha i den nyare tyska
litteraturen och mycket väl kunna konkurrera
med lyriska poem av rang. Hausmann
förfogar över ett osedvanligt glatt humör, en
sällsynthet i denna epok, men som bekant
viktigt nog i Hamsuns produktion. Det är
naturen i egenskap av sorglöshetens
outtömliga brunn som inspirerat den begåvade
författaren; tydligen har han själv i sin tur
bildat skola i en liten roman »Sommer, Hunger
und Johanna» av Otto Karsten.
Det är inte lätt att ana vad som ligger
bakom denna vändning till den nordiske
diktaren, i synnerhet inte när det gäller en
litteratur som så våldsamt söker luft och en ny
horisont som den tyska av i dag. Men jag tror
att man skulle kunna våga påstå ännu en
sak till det sagda: ropet efter att allt det gamla
måste ta ett slut parar sig med en positiv
fordran av nästan mystisk art, som även
den ligger på botten av folksjälen — kravet
att gestalta den nya människan, den tyska
människan, eller som hon också benämnes
den nordiska människan! Jag har läst
otaliga tyska böcker, både episka, lyriska och
dramatiska, där detta rop varieras med hela
den häftighet och grundlighet vi känna från
tyskarnas kulturella gärning. Det var
underligt nog även den expressionistiska
litteraturens formel, bara att den här var abstrakt,
metafysisk, lösgjord från verkligheten, dröm
och rop i natten. Det är en underlig kritik
av den gammaltyska människan i detta
ny-tyska fältrop, som tål att tänka på och som
sammanhänger även med
efterkrigsgenerationens anatema över dess målsmän, vilka
tillåtit något så fruktansvärt som
världskriget . . . Den nya generationens krav har
fått konkreta drag, och den som vill studera
hela denna problemkomplex, den bör nog i
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
