Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
främsta rummet ta del av periodens yppersta
folkliga epos, ett verk av bestående värde,
stort till omfånget och syftningen, men även
till utförandet, Hans Grimms »Volk ohne
Raum», där för en gångs skull politisk
tendens och konstnärlig gestaltning ingått ett
idealt äktenskap. Den storartade romanen
utkom ju i mitten av 1920-talet och kan i detta
sammanhang blott snuddas vid. Hans Grimm,
som under världskriget vistades i Sydafrika,
har lyckats prägla bilden av en människa,
en hjälte, som med större rätt än någon
annan kan kallas den tyska människan,
Cornelius Friebott, den senfärdige sökaren efter en
plats på jorden för det tyska folket. »Zum
deutschen Yolke kann heute niemand mehr,
wenn er nicht mit eigenen Füssen zu ihm
hingeht und mit eigenen Augen in seine
Gesichter sieht und mit eigenem Munde in
seine Ohren redet. Der Anfang muss im
Klei-nen geschehen. . . wer neues Wesen sucht, der
muss ganz vorne anfangen und muss
fort-während hilfreich kommen, und unter
je-dem Worte muss eine deutsche Freundschaft
zu fühlen sein und unter den Worten des
An-griffs doch erst recht.» Varken den europeiska
eller den amerikanska litteraturen torde kunna
uppvisa ett verk som lodar det egna folkets
väsen så djupt och strängt som Hans Grimm.
Sida vid sida med Hans Grimm har en annan
högt begåvad författare sysslat med det stora
problemet, det är Erwin Guido Kolbenheyer.
Det är självklart att för dessa författare
frågan om man och kvinna måste dyka upp
som en central sådan, och gång på gång få
vi bevittna hur den löses. Steget från
vagabondlitteraturen till detta slags tydning av
livets innersta syften kan synas stort, men man
må ihågkomma, att Hamsun en gång under
trycket av världskriget i »Markens gröde» fann
ett stort j asvar på sin fråga om den nya
människan. Markgreven är vagabonden som blir
nybyggaren, vikingen som blir odalbonde, och
som sådan har han blivit en stor symbol för
den europeiska litteraturen. I den tyska
dikten har han för länge sedan hållit sitt intåg
och bidragit till att inspirera en hel rad
viktiga böcker, som man med ett namn kunde
kalla kollektiva. De behandla en viss grupp
av människor ute på landet, dock ganska
fjärran från den en gång på 90-talet välkända s. k.
Heimatskunst. Vi ha i svensk översättning
ett utmärkt exempel på denna riktning,
Friedrich Grieses »Vintern». Griese skildrar på ett
mycket realistiskt sätt en hel bys undergång
i kamp med en vinter som är fantastisk och
måste uppfattas som en symbol för hela det
tyska folkets kamp om sin tillvaro; det är blott
den starkaste mannen som överlever
katastrofen och hand i hand med sin kvinna
vandrar till andra trakter för att föda ett nytt
släkte.
Undersöker man den nya tyska prosadikten
med hjälp av denna slagruta finner man nog
en hel rad liknande vattenådror. Även den
kanske mest begåvade i den nyaste
generationen, den mycket populäre Hans Fallada,
har med sin sista roman, den som han själv
sätter högst, gett sig i kast med temat, såsom
redan titeln angiver: Wir hatten mai ein
Kind. Hans tidigare roman från det tyska
stadsproletariatets sfär, den om Pinneberg,
har ju nästan tagits till intäkt för ett slagord
och betyder egentligen en kulmination av
ett motiv som dykt upp i ett otal tyska
berättelser, mer än begripligt förresten. Ja, det
är ett grundmotiv, frågan om den materiella
existensen som sådan, den fruktansvärda
kampen för brödet i ett land, där blott ett tunt
skikt kunde leva sorglöst, medan hela den
stora massan, om arbetare eller intellektuella,
halv- eller helhungrade. Det är visst inte ofta
det blir litteratur av dessa skildringar, det
stannar vid ett skrämmande referat. Fallada
har i sin andra, mindre originella roman
»Wer einmal aus dem Blechnapf frisst» tagit
upp ett annat socialt motiv, det om
strafffången, som inte får något arbete och i stället
anstränger sig att återvända till fängelset.
Det har stannat vid en realistisk, allt för bred
framställning, som ingalunda når upp till
Wassermanns suveräna behandling om brott
och straff i »Der Fall Maurizius».
Den sista romanen betecknar utan tvivel
höjdpunkten av Falladas inspiration. Den
börjar med en samling groteska, ganska
oaptitliga historier om släkten Gäntschows rätt
förryckta representanter från förgången tid.
För att äntligen koncentrera sig kring hjälten
Johannes, född 1893. Han har fått det vilda
blodet i arv, laglösheten och den tydligen
otämj bara lusten att göra vad som faller
honom in — och det finns mycket litet som han
inte gör. Han är helt enkelt den mest
monumentalt och konsekvent genomförda
vagabonden i den nya tyska litteraturen, men väl
att märka, han är samtidigt bondsonen med
dennes lust att äga, och hela hans liv går ut
på att förena de två elementen utan att han
lyckas. Detsamma gäller för hans förhållande
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
