Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Hedqvist. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v an Hedqvist
Han var en ovanlig företeelse inom svensk
teater. Det var en annan luft omkring honom
än den behagligt tempererade, man så
sorgfälligt vårdar sig om i vår sceniska värld.
Den var starkare och hetsigare eller kallare,
bittrare. Det fanns ingenting av kompromiss
i hans konst. Sådan han såg och kände
sanningen, så gav han den också ifrån sig. Intet
sneglande mot salongen. Det var en orädd
konst och en orädd konstnär. Det var det som
gav honom resningen.
Han blottade passionerna med en
hänsynslös uppriktighet och brutalitet, som saknar
motstycke inom svensk teater. Kärleken var
för hans hjältar icke endast sublimerade
känslor, den var också sinnlighet och begär.
Och när illusionerna föllo, blev den icke till
romantik och melankoli, den var redan en
ödesdiger och förhärjande makt. Bakom de
goda och älskvärda gestalterna stod gärna
skepticismen som en sanningens väktare,
räddande dem från salvelse och överförädling
— en människa har ju i varje fall arvsynden
att dras med. Det onda och brottsliga ställde
han fram i obarmhärtigt klar belysning, och
när han raljerade med svagheten och
narraktigheten, blev det icke sällan en bister och
frän drift.
Många av hans gestalter stå också klarare
inristade i minnet än någon annan scenisk
konstnärs, därför att de voro skapade av
en sådan stark och djärv vilja. De ha behållit
en nästan skulptural påtaglighet, icke endast
i fråga om den yttre formgivningen — han
var en mästare i att ge konturen fasthet och
konsekvens — även karaktärsdaningen, den
dramatiska utvecklingen kan ligga klar som
ytor och mejslade massiv. Man tänker
närmast på sådana skapelser som Holofernes i
Hebbels Judit, Kungen i Hamlet, Shylock i
Köpmannen i Venedig och inom ett helt
annat område Tokeramo i Taifun och överste
Feldt i Eldprovet, där han lyfte uppgifterna
över deras eget värde.
Hedqvists konst har betraktats som
avgjort intellektuell. Det fanns en tid, då han
ställdes upp som den främste representanten
för en reflekterande teaterriktning i
opposition mot den impulsiva, mera fantasibetonade,
med Anders de Wahl i spetsen. Det
fundamentala i detta konstnärsskap var likväl
intuitionen. På hemlighetsfulla vägar förde den
honom fram till ett gestaltskapande av nästan
undantagslöst betvingande illusion.
Han arbetade inte utifrån och inåt.
Baron von Linde nero na
i Moral igog.
Man behöver endast tänka på den rad av
världsmän, han framställde med sådan
fulländning och som under en följd av år gjorde
honom till publikhjälte. Han hade i sin
personlighet ingenting av mondänitet, han var
inte inriktad mot det konventionella. Bred
gemytlighet och sympatisk enkelhet var det
karakteristiska i hans privata uppträdande.
Vilka medel använde han för att ge dessa
herrar av hög social klass den övertygande
prägeln av manlig belevenhet och elegans?
Inga utstuderade later, inga påtagliga
detaljer i kostymeringen, inga speciella
salongsfasoner. Han gjorde ingenting. Men han var
världsmannen personifierad.
Man kan också minnas honom som en av
dessa mondäna typer, överste Feldt i
Eldprovet, i en situation, som dess bättre
undandrar sig de flestas erfarenhet, situationen att
ha dödat en människa. Och man kan jämföra
honom med den store tyske skådespelaren
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
