Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henrik Schück. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G linn ar
Castrén
ångest inför döden: »Det fullständiga
undertryckandet av denna naturliga, instinktiva
kärlek till livet är ett barbariskt ideal,
som kan passa för rödskinn och nordiska
vikingar.» Däremot varken kan eller vill
han dölja, hur frånstötande den äldre
Goethes kyliga, självtillräckliga
egocentricitet förefaller honom. Grunden till
Shakespeares storhet finner han i dennes
medkänsla med människorna, i hans humanitet.
Och detta sinne för det mänskliga kommer
också fram hos Schück, då han i sina
resebrev prisar resorna i tredje klass eller
berättar om sin vänskap med
värdshusvärdinnor i franska eller italienska småstäder.
Schücks ungdom var realismens tid. Och
otvivelaktigt känner han sig särskilt
dragen till den realistiska litteraturen under
olika tidevarv. I inledningen till Svenska
Nationallitteraturens band med 1700-talets
prosaförfattare framkastade han tesen:
»Förmågan att se och uttrycka allt i en
konkret, åskådlig bild återfinnes hos alla
stora konstnärer av germansk härstamning,
liksom ock förkärleken för det målande,
drastiska uttrycket.» Det uppkallade
Heidenstam till kraftig opposition i essayn Om
stil, där han förnekar att någon bestämd
stil vore nationell; varje tid skapar sin egen
stil, och Schücks påstående är blott ett
försök av adertonhundratalet att ge sitt
stilideal envälde. Men i själva verket är
Schück icke, åtminstone icke numera,
någon inbiten åttitalist. I Allmän
litteraturhistoria tecknar han en gestalt som Racine
med den varmaste beundran, och han talar
om Tegnérs »hänförande retorik». Också
den rent romantiska dikten i Sverige,
Atterboms och Stagnelius’ lyrik, tjusas han
av: »I Atterboms dikt träder ’längtans
land’ i hela sin fägring oss till mötes, och
genom honom har den svenska poesien dock
fått oändlighetskänslans riddarslag. Det
är hans stora insats. Det är sant, att
mystikens dimmor vila över romantikens
nyupptäckta kontinent. Men är icke det
mesta i vår värld, allt det, som kraftigast
griper vår själs strängar — är icke allt
detta något oförklarligt, något halvt
mystiskt som väl vår känsla kan ana, men
vårt förstånd aldrig kan klart fatta?»
Det är ingen doktrinär eller snäv
uppfattning som bryter ut i ett sådant yttrande.
I stort sett älskar Schück otvivelaktigt
det åskådliga och klara. Allt som tyckes
honom svammel eller konstlat djupsinne
avskyr han. Berättargåvan är för honom
kanske icke en romanförfattares högsta
kvalitet, men en kvalitet utan vilken de
övriga icke kunna göra sig gällande. En av
orsakerna till hans ringaktning för Goethes
romaner är att denne icke kan berätta så
att man ryckes med. Och å andra sidan
döljer han icke sin beundran för ett verk
som De tre musketörerna, hur medveten
han än är om Dumas’ begränsning: »Han
är så intelligent, att man ibland tycker,
att det är synd, att denna begåvning
icke var förenad med någon själ. Själv var
han nog lycklig att ej känna behov av en
dylik.» Det är lika träffande som spirituellt.
Schück själv äger berättargåvan i högsta
grad. Han kan den sällsynta konsten att
referera ett skådespel eller en roman så
man verkligen ryckes med. Och hans egen
stil är i högsta grad klar och konkret. Han
finner de precisa, träffande, målande orden,
och skyr icke, då det gäller, de drastiska.
Schück har haft den underbara förmågan
att utvecklas under hela sitt liv. I den
sista upplagan av Illustrerad svensk
litteraturhistoria är hans syn vidare och friare
och hans känsla för dikten djupare än i
något av hans tidigare verk. Allmän
litteraturhistoria avslutades med en förtjusande
dedikation till Martin Lamm. Han tackade
honom där som representanten för det
yngre släkte av litteraturhistoriker, av
vilket han lärt så mycket — som »den av
mina unga lärare, av vilken jag lärt mig
mest». Denna tack till de unga forskarna
upprepar han i den svenska litteratur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
