Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henrik Schück. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Sc huck
Henrik Schück. Oljemålning av Anders Zorn. 1915.
Uppsala Universitet.
diktningen nått; det är nog icke endast
lärdomsintresset som drivit honom att i
tvenne särskilda arbeten skildra dennes
verk.
Men Schück saknar icke uppfattning även
för skalder av helt annan art än de sunda,
helgjutna och starka. »Det finnes ock
sjuklingar, som skänkt oss kanske lika
mycket (som Stiernhielm, Geijer och
Runeberg) — Lidner, Stagnelius, Fröding och
Strindberg. Och i den svenska diktens
Pantheon finns lyckligtvis rum för bägge
dessa typer.» Schück uppskattar ali dikt, i
vilken han finner det mänskliga, även i
dess svaghet, rent uttryckt, utan medvetet
beräknande pose. Hur milt och vackert ser
han icke på en så skröplig människa som
Lidner: »Hade han icke varit denne
känslo-svärmande fantast med det enastående
lättsinnet, den svaga viljan och ’det ömma
hjärtat’ — månne han då kunnat skapa de
diktverk, som nu ständigt sjuda av hans
egen bisarra personlighet?» Trots
Strindbergs brist på humanitet i ädlare mening
beundrar han honom: han är
»stenålders-vilden, inkastad i kulturen, men
fortfarande med de primitiva instinkterna, och
det är därigenom han verkar så
överväldigande». Han prisar Heinrich von Kleist för
att denne låtit prinsen av Homburg känna
56S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
