Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om konstnären och yttervärlden. Några anteckningar. Av Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om konstnären och yttervärlden
tresset hos dem, som i samband med sin
allmänna duglighet äro konstopinionens
stöd.
För den kälkborgerliga läggningen
finnas endast två värdefaktorer att allvarligt
räkna med: penningen och ämbetet i
samhällets och konjunkturens tjänst. Den tror
sig dock böra ställa sig välvillig till
konstnärens gärning, när samhället för sin
kulturella prestige anser sig böra stödja den
eller profitera av dess resultat. Men
samhället trampar den ena gången på
konstnärliga värden, som det en annan gång i
lämpliga kulturella konjunktur
sammanhang tillgodogör sig och pryder sig med,
när de befinnas användbara för dess
värdighet och intressen.
Då konsten motverkas av de intressen,
som äro oförenliga med dess liv, kunna
småskuret kälkborgerliga
konjunkturförhållanden, som ofta prägla samhällslivet,
tvinga ett därför känsligt sinne till en
slutenhet och reservation, som intresset för liv
och människor ej skulle föranleda. Sådana
förhållanden beskära ej endast den
mänskliga trivseln, deras atmosfär har för
mycket av det psykiskt förkrympande och för
litet av själens friskhet och fria rymd för
att ej kännas kvävande för varje sinne,
som har andra och motsatta behov. Ett
liknande läge uppstår även, när en hård
och ogynnsam tidsluft, där den
konstnärliga resonansen saknas, vill äta sig in på
konstnärssinnet på bekostnad av dess egen
kraft.
Då konstnären även i sin
kraftutveckling ofta står förlamad inför arbetets krav,
är det även naturligt att de borgerliga
livsförhållandenas tröga jämvikt, i mycket
präglad av okänslig självtillräcklighet,
stundom skall verka förtyngande. De
vanebundna förhållanden, som stödja denna
jämvikt, beslöja sambandet med livets inre
krafter och äro motsatsen till den rörelse
och allvarliga spänning, som blottar dess
verkliga natur och som är konstens
förutsättning i dess väsentliga uttryck.
Självtillräckligheten — motsatsen till
sund självkritisk självkänsla — förstärker
de tröga och okänsliga dragen hos ingeniet
och alstrar en för varje inspirationsliv
förstämmande atmosfär.
Att konstnären skall inta en sidoordnad
ställning till penningelementet som sådant
ligger i sakens natur, desto mer ju sannare
hans mänsklighet är i de egenskaper, som
äro konstens förutsättning. Om ej luttrad
mänsklighet och personlig kultivering
använda penningen som medel till höjande
och utvecklande av mänskligt liv, har den
en envis benägenhet att alstra hj
ärtförkrympning och andlig fettbildning. För
konstnären, som i regel saknar ekonomiskt
sinne och vars förutsättning och
verksamhet är av annan och motsatt art, är
penningförvärvet som sådant en
ovidkommande sak, då hans ekonomiska intresse är
arbetets frihet och vad därtill hör. Det
»praktiska» sinne konstnären med
nödvändighet tarvar ligger i insikten om sättet
att utveckla hans anlag och hur han i
arbetet sannast skall utforma sin
personlighet.
Konsten kräver av sin utövare att han
ej dagtingar med sin övertygelse, men
äger både vilja och förmåga att försaka,
ja även lida för dess sanning, som i sina
ursprungligaste yttringar ofta går före den
allmänna utvecklingen och därför vid sitt
framträdande är en annan, än den
flertalet har förutsättning att förstå. Men under
dekadenstider, då nöjes- och
bekvämlighetsbehovet växer på människovärdets
bekostnad, deprimeras även bland konstnärerna
vissa läggningar, som med svagare
konstnärlig och framför allt karaktärs f örut-
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
