Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om konstnären och yttervärlden. Några anteckningar. Av Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stefan Johansson
sättning brista i den allvarliga känslan för
konstens krav. Förledda av penningens
yttre möjligheter dagtinga de med sin
uppgift och vilseleda därigenom den
omdö-messvagare allmänheten om både konsten
själv och den ärligt och strängt arbetande
konstnären, som ofta under svåra yttre
förhållanden strider för personligheten och
den konstnärliga idén. Denna idé har dock
alltid, när tiden blivit mogen därför, som
ett sant uttryck för det mänskliga
övertygat även yttervärlden.
Utan konsten vore livet fattigare, då
den är ett väsentligt, genom inspirationen
förstärkt uttryck för det mänskliga -i vissa
av dess renodlade drag. Men det är ej
ovanligt att köpare av samtida konst,
oavsett dess värde, låta höra att de uppfatta
köpet som en sorts välgörenhet och
därför på samma gång kunna smickra och
ursäkta sin handling, liksom att
samhällsmänniskor med bildningsanspråk kunna
stå så oförstående för ekonomiskt
stödjande av kulturella och konstnärliga
strävanden, att de förblanda detta med den
allmänna försörjningsfrågan, ej utan inslag
av en viss ringaktning för den förmenta
oförmågan att kunna »reda sig». För den
verkliga kulturmänniskan är dock i
förhållande till hennes förutsättning
främjandet av kulturell verksamhet, liksom den
mänskliga förmågans fostran till sådan, en
självklar sak, samtidigt en allmän och
personlig angelägenhet, som ger henne
möjlighet att ställa det materiella medlet på
sin rätta plats. Den förra typen lägger för
stor vikt vid penningen och inser i
förhållande därtill ej att kulturvärden, vilkas
tillkomst underlättas eller möjliggöras av
denna, äro mänskligt värdefullare, ja i
sin högsta form måste mätas med ett
lik-värdigare mått än det materiella.
Fastän konstnären är medveten om att
hans arbete är uttrycket för en sida av
livet, som kräver att uttryckas, undgår han
ej att känna kylan av konstintressets
nedgång till en viss grad förstämmande, då
han som ett led i människolivet ej kan stå
okänslig i sitt arbete för dess strömningar
och behov. Den karghet, som ligger i
tvångshärdningen i en sådan nedgång, kan
därför inverka menligt på konstsinnets
grodder, som ej tåla för hård och kall
luft.
Konstnärskänslans friska naivitet har
så djupa rötter i personligheten, att om
den skadas en omistlig vitalitet i
känslointellektet går förlorad.
När konstnären erfarit tillräckligt om
människolivet för att förstå det allmänna ’
gillandets relativa värde, har han väl
förlorat en väsentlig förutsättning för en
stimulerande glädje därav, men han har även
nått den mognad, som samlar
konstnärskraften till dess bästa gärning, den inre
fasthet, som den personliga uppgörelsen
med hans arbetsöde på sidan om yttre
meningar innebär.
57°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
