Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Vedlidrets rullved
blir harmoniskt bråte,
och allt omslutes mjukt
av slummerns tunnband.
Diktonius’ panteistiska mystik kommer
fram i hans dyrkan av allt liv, som icke
stelnat i formerna, utan ännu växer och
därför synes gömma på oändliga
möjligheter: han dyrkar barn, djur och blommor.
I avdelningen »Sånger om fattiga barn» i
den nya boken får barnet över sig en
gloria av någonting heligt:
Madonnan låg på bron
men ej i stallet;
på Karluv most
med barnet sitt att skåda.
På andra sidan pràlte Kristusbilden
med gyllne lemmar på ett gyllne kors.
Madonnans ställning känd
från alla konstverk —
hur ömt en mänskomor
sitt barn omsluter —
och barnet sov i hennes mantel insvept,
som barn har gjort
allt från Marias dar.
Jag gick förbi. Då hördes (kanske)
fromma böner (på tjeckiska).
Jag vände åter, modern talte tyska:
Giv, herre, tio heller oss —
vi är så fattiga.
Diktonius står i denna bok nära
kristendomen, men hans Kristus är icke världens
frälsare, utan det lilla barnet, framtidens
löfte. I sin tro på barnet kan diktaren t. o.
m. gå så långt att hans dikt får en viss
smak av julberättelse med poesiglitter och
moraliska gotter (»Barnet som dödade
kniven») — det är dock undantag, den mustiga
realismen i Diktonius’ stil håller vanligtvis
balansen mot madonnasötheten.
Även om Diktonius i »Mull och moln»
icke mera är en diktens aktivist, som
stormar an mot de gamla sociala konventionerna
och de gamla litterära formerna, så har han
dock fortfarande kvar samma rappa tag som
tidigare. Hans naturglädje drar som en frisk
vindpust, rivande ned allt visset och murket,
genom höstdikten »Jag famnar dig —», som
också den är ett vittnesbörd om Diktonius’
originella bildskapande fantasi (vilken
ypperlig bild av hösten som en syster till Lotta
Svärd!):
Jag famnar dig, du röda höst.
omfamnar dig som vore du
en tapper tös med stövlar på:
naturens marketenterska.
När allt det väna flytt sin kos,
och svanen flög, och svalan for,
och blott vi korpar stannat kvar:
då kom du med ditt pick och pack,
och bjärt och brokigt var ditt lass.
Bord duka dig! så sade du,
hej hitåt mannar! ropte du —
här bullas upp till fest.
Jag sitter vid ditt gästabud
i korpars lag, i uvars mitt,
och strävt och skrovligt är vårt tal
som väderbitna kinden din.
Och luften smakar brännvinsstark,
och skogen är ett rus i färg,
och stjärnan brinner isigt klar,
och myllans doft är vildsvinsfrän.
Jag famnar dig, du röda höst,
jag älskar dig, du bistra tid,
ej skapt för smek, men nappatag:
en käresta för mogna män.
Diktonius’ nya dikt är en poesi nära
jorden, även om den mera än tidigare fått
över sig en slöja av mystik. Liksom hans
senaste roman »Janne Kubik» företer prosan i
»Mull och moln» vissa släktdrag med modern
finsk prosa. Det är något av Sillanpääs
fräna realism över novellen »Kärlek» i »Mull
och moln», men den är mera saftigt målande,
mindre musikalisk än Sillanpääs motsvarande
skildringar ur den fattigaste, nästan på
djurets nivå levande allmogens liv.
Särskilt dikterna i »Mull och moln» hör till
det allra främsta som Diktonius skapat; det
är något av den största och finaste lyrik,
som på länge skrivits i Finland.
Av de litterära noviteterna tilldrager sig
även Rabbe Enckells antologi Modärn
finlandssvensk lyrik stor uppmärksamhet. Den
omfattar främst den modernistiska falangen
från Edith Södergrans debut år 1916 tills i
dag, men också några lyriker som fortsätter
den lyriska traditionen inom finlandssvensk
lyrik. De största namnen är Edith Södergran
och Elmer Diktonius. Den nya antologin
fogar sig osökt till den år 1925 av Erik
Kihl-man utgivna samlingen »Ur Finlands svenska
lyrik», som slutade med Edith Södergran, Jarl
Hemmer och Ragnar Ekelund. Den nu
utkomna antologin har Rabbe Enckell försett
med en utmärkt inledning, som
rekapitulerar den litterära utvecklingen under de
senaste tjugo åren. En av Enckells huvudteser
är den, att modernismen, även om den
formellt innebär en litterär revolution, dock i
många avseenden anknyter till traditionen.
Den moderna finlandssvenska lyriken står
främst under inflytande av tvenne polära ge-
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
