Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitterat ti r i Finland
stalter, som mötes i den höga lyriska
flykten: Edith Södergran och Elmer Diktonius.
Men medan den ena till sin läggning är en
romantiker, som i ett kosmiskt rus hälsar
solar och stjärnor som sina systrar, söker sig
den andra, realisten Diktonius, ned till
mullen och maskarna, till mikrokosmos.
Genom sin utpräglat romantiska, orientaliskt
färgrika fantasi är Edith Södergran en ganska
ensamstående gestalt i Finlands svenska
litteratur; Diktonius åter har mer och mer
närmat sig den realistiska idyll, där den
finlandssvenska dikten slagit ut i sin rikaste
blom ända sedan Jacob Freses tider.
Om urvalet i en antologi kan man ju
alltid tvista, utan att som argument kunna
köra fram med annat än personliga
smakomdömen. Som helhet måste »Modärn
finlandssvensk lyrik» anses mycket
representativ. Men man frågar sig om icke Edith
Södergran kunnat vara rikligare företrädd: hon har
nu ungefär lika mycket som flere andra,
obetydligare författare. Sig själv har
utgivaren även hållit för mycket i skymundan. Mot
urvalet av Diktonius ville man anmärka,
att Enckell alltför mycket tagit sikte på
Diktonius’ litterära revolutionsprogram; man
saknar här sådana storartade sociala dikter
som »Arbetare», Hjältegravar», »Trälens rygg»
och flera av Diktonius’ barndikter; dikterna
i »Mull och moln» har inte heller fått följa
med.
I sin närmast föregående roman »Vårt
hjärta» lämnade Olof Enckell sin »hjälte»
Isia Vornanen i det ögonblick, då denne flydde
bort från Kyyrölä, där han höll på att
invecklas i ett ödesdigert kärleksförhållande.
På sin resa följdes han av den unga Jerry
(eller Lidia) Borusov. Det är om deras
vidare öden Enckells nya bok Guldkedjan
handlar. Symbolen för den känsla, som
förenar Jerry och Isia, är den guldkedja han
skänker henne efter den första kärleksnatten.
Vornanens förhållande till Jerry präglas av
samma fatalism som rinner genom hela hans
liv och ger det en prägel av hållningslöst
drömmeri. Han är en jordbrukare som
sittande vid åkerrenen försjunker i
kontemplation, en poet som drages till eller stötes
bort av stämningarna omkring honom.
Vornanens liv är ett inre liv, och han blir mera
ett porträtt av den meditativt anlagde
författaren än av en verklig bonde.
Isia Vornanen är ännu bunden vid det
förgångna, vid dråpet som han begick i sin
ungdom. En kväll sammanträffar han med
en f. d. medfånge i Åbo, Paave Paraske;
han måste tycka om denne Paave, fastän
han är en drinkare och en odugling, därför
att det inte finns någonting som bekymrar
honom, varken i det förflutna eller i det
tillkommande. Olof Enckell själv har som sin
mästare Thomas Mann en hemlig kärlek till
alla dem som lever omedvetet och utan
tvekan, till de sunda och okomplicerade
naturerna. Vornanens forna liv vaknar upp på
nytt vid konfrontationen med minnena från
fängelset, och han förstår att han måste
bekänna sitt brott för Jerry. För Jerry får
Vornanen efter sin bekännelse ett nytt
ansikte, som hon känner fruktan för; hon
återvinner jämvikten först sedan hon i kyrkan
bett inför den helige Görans bild. I Paave
Paraskes fattiga stuga ser hon ett sjukt barn,
och en röst inom henne säger, att hon måste
taga det till sig och vårda det. Trots hennes
ömma omvårdnad dör barnet, men det har
under sitt korta liv i Isias och Jerrys hem
bragt dem närmare varandra än tidigare, och
det är bara en följd av händelsernas logik
att Isia Vornanen en dag säger till Jerry att
de skall låta viga sig under påskhögtiden i
den grekisk-katolska kyrkan i Kyyrölä.
Genom förnuftets maktspråk har Vornanen
icke kunnat omskapa sitt liv; allt som sker
sedan han börjat sitt samliv med Jerry är
också det bara yttringar av ett
hemlighetsfullt öde, allt är som det är och kan icke vara
annorlunda. Ur detta medvetande växer det
dock fram en känsla av personligt ansvar för
den unga kvinna, som förenat sitt liv med
hans.
Enckells bok står i ett nära samband med
den diskussion om intellektualitet och
instinkt, som föres av de skilda stämmorna i
Hans Ruins bok. I denna tvekamp tar Enckell
ståndpunkt till försvar för instinkten.
Problemet har stått i förgrunden redan i Enckells
tidigare böcker; det har påtagligen en djupt
personlig innebörd för författaren. Det är >
därför även naturligt att ett visst vacklande
mellan dyrkan av instinkten och behovet av
medvetet ansvar gjort sig gällande. Denna
dualism har gjort att man stundom stannat
något förbryllad inför meningen i Enckells
böcker. Det framgick t. ex. i »Vårt hjärta»
icke klart om Vornanens reträtt från
Kyyrölä var ett vittnesbörd om att hans vilja
segrat över driftlivet eller om den endast
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
