Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
var en yttring av instinkternas spel i hans
inre. Hade kanske en plötslig ingivelse åter
fått herravälde över hans medvetna jag som
så många gånger tidigare? Den nya romanen
vittnar på ett mera otvetydigt sätt än någon
av Enckells tidigare böcker — måhända
»Halmstacken» undantagen — om Enckells
tro, att instinktens slagruta förmår leda
människan fram till de sunda livsflödena. Det
finns här något av den ljusa tillit till de goda
makterna, som Hans Ruin spårade i
Oxfordrörelsen. Hur sällsam verkar icke denna
optimistiska livstro i »Guldkedjan», där det är
fråga om en man, vars omedvetna drifter en
gång drev honom till att döda en förhatlig
människa!
Enckells landskapsmålningar från Karelska
näset utmärker sig genom den diskreta
färg-givning, som är en av de mest sympatiska
egenskaperna i hans prosa. Det är som om
själen i landskapet hade fångats i stilens
lågmäldhet, själen i ett landskap som icke
ögonblickligen betvingar åskådaren, men
långsamt låter sin melankoliska, fattiga
skönhet sippra in i hans sinne. Det finns i Enckells
bok också andra karelska landskap, bergiga,
vilt sköna, med en matta av frodigt gräs
och sällsynta blommor — men även dessa
landskap ges med den blonda färgton, som
är utmärkande för Enckells konst. Det
värdefullaste i »Guldkedjan» är just
landskapsbilderna. Som psykologisk skildring är den
tunn; hos människogestalterna finns det intet
kött att taga på. Det saknas energi i Enckells
människoskildring i »Guldkedjan»:
människornas konturer löses upp i det omgivande
landskapet, och boken blir närmast en lyrisk
rapsodi över några karelska motiv.
Som landskapsmålare framträder Enckell
också i den reseskildring från Korsika
Oliv-paradiset -på banditernas ö, som han
samtidigt utgivit. I de mellersta avsnitten av denna
dominerar skildringen av den idyll, där
författaren och hans hustru tillbringar några
soliga vårmånader. Det är mycket levande
landskap Enckell målar — fastän han låter
sin familjekrönika svälla ut över sidorna litet
för mycket. Av de övriga avsnitten handlar
det första självfallet om Napoleon och det
sista om banditväsendet på Korsika, som t. v.
fått en avslutning genom dödsdomen över
Spada, den sista äkta korsikanska bandit
som betecknade sig som en »banditu d’onore»,
en bandit för hederns skull. Det är strängt
sakliga skildringar, som grundar sig på en
massa litteratur — bl. a. Spadas självbiografi
— och som är mycket intressanta och
upplysande.
R. R. Eklund skildrar i sin nya
diktsamling Värld från veranda en vrå av världen,
sedd icke genom diktarens eget, utan genom
tre främmande individers temperament. Tre
herrar sitter på en veranda en septemberdag
och för ett höstligt vemodigt samtal om höga
ting och låga: där är den filosofiske Eberhard,
som ser rätt genom tingen in till de stora
sammanhangen, drömmaren Florio med sin
längtan till »något som måste finnas» och
artisten Andreas, som strör omkring sina
bilder, stundom inspirerade av konstens
mästerverk. Eklund låter de medelålders
herrarna i tankarna vända åter till barndomen
och gossåren, som i sin instinktledda
säkerhet framstår som strålande kontraster till
den fullvuxna ålderns bokstavsvisdom och
brist på spontaneitet — denna motsats
mellan instinkt och intellektualitet är ett
huvudtema för Eklund liksom för Olof
Enckell.
»Värld från veranda» är typisk för R. R.
Eklunds filosofiska diktarmentalitet, också
genom sin något artificiella inscenering.
Eklunds form är här friare och smidigare än
förut, men den har också därför förlorat den
prägel av nödvändighet, som gav sin
metalliskt hårda glans åt stilen framför allt i den
utomordentliga lyriska aforismsamlingen
»Grått och gyllne». Eklunds stil är icke mera
en naken pelare, bärande upp en värld av
lidelse och skönhet, utan en mjuk,
arabesk-artad slinga.
Det finns flera vackra dikter i samlingen;
Eberhards fantasi över kyrktornet är en av
dem:
Vind jagar sol
den helga morgon.
Då stapplar gumman ur sin koja,
trevar med käppen, går
till kullen vid rian.
Darrande hand stryker duken från örat.
Där står hon på backen
gumman fattig,
en sviktande stapel av murket kött
i den flämtande rymden.
Men hon är ej ensam.
Trofast i fjärran
reser sig hälsans stapel,
talar en välkänd stämma,
slungar en tröstare ut sin läkdom.
Söndertrasade komma i vinden
kära bud från fordom.
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
