- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
626

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Ha r r i e

just då kan och måste ge en klang som
alltid är latinsk, omdana till en struktur som
alltid har romersk stil och göra till uttryck
åt en stämning som alltid är en adekvat
reaktion av det horatianska temperamentet.
Fortfarande går han raka vägen till
klassikerna, förbi samtidslitteraturens gängse
formbestånd; men hos Archilochos’ samtida
och närmaste efterföljare jagar han upp de
versmått och diktformer, som göra bäst
effekt i läs- och boklyrik, äro
allmänmänskligt tillgängligast och smidigast kunna
lämpas efter andra tongångar än det grekiska
språkets. Han fann dem hos den lesbiska
visans båda mästare Alkaios och Sappho.
Catullus hade varit deras själsfrände och
imiterat Sappho; Horatius är det icke och
gör det icke, men det är han som räddat
över i Latiums och därmed i Europas vittra
tradition deras rykte och de versformer som
bära deras namn.

Över en tredjedel av hans dikter ha
alkaisk strofform, jämt en fjärdedel
sap-phisk. De sapphiska rytmernas flytande
och dröjande danssteg mista nog en del
av sin trolskhet genom att exerceras efter
taktfast romerskt kommando. I det
alka-iska tempot rör sig däremot den fullrustade
romaren med otvungen spänstighet, och
han har instrumenterat lesbierns vismelodi
med en ny, hård och festlig metallklang,
som ingen längre kan tänka bort från den:
alcaicum borde döpas om och kallas
horatianum. Hur omsorgsfullt han
experimenterat sig fram bland rikedomen av
svåra och sköna versmått, antyder han
genom att ta med enstaka kraftprov och
konststycken i samlingen. Han har utgått
från de archilochiska disticha: i flera
variationer återkommer den lyriska hexametern,
än med ett kort, suckande daktyliskt
efterslag, än med tvär övergång i drillande
trokéer och utdragna jamber. Kort och
kärvt smattrar ett enstaka hipponacteum:

Intet elfenben och guld ,
ses glimma i mitt hus från takpanelen . . .

Och två gånger löper han med dödsförakt ut
i evighetsramsor som pröva andedräkten,
den vemodigt skrattande sapphiska lång
versen och de komiskt snyftande jonikerna:

Stackars flickor få ej lov att ge sin kärlek något

spelrum.

Men vad han stannade vid som den
nödvändiga kompletteringen till de båda
lesbiska rytmerna, var ännu något annat: i
en tredjedel av dikterna är det de sirliga
glykoneiska halvverserna, som i ständigt
nya turer och kombinationer buga för
varann och svänga på klacken från varann,
än lekfullt, än med avmätt värdighet,
alltid belevat. De fem stroferna äro uppkallade
efter Asklepiades, men det gemensamma i
deras musik har anakreontisk hovton: de
gåvo det riktiga uttrycksmedlet åt allt det
i poetens odling och livsstil, som var
august eisk rokoko.

Denna rytm får inleda hela samlingen, i
den på en gång höviska och förtroliga
tillägnan:

Min Mæcenas, vars ätt stammar från konungar,
du som värnar och ger glädje och glans åt mig . . .

Mæcenas får den första tillägnan; den tredje,
också asklepiadeisk, får Vergilius, animae
dimidium meae. Mellan de båda
vänhälsningarna är infattad bekännelsen till den
nya staten, på de brusande romerska
sapphi-ker som gärna få bära upp Horatius’
hymnstil. Ur skräck och ångest, som tagit gestalt
i folktrons föreställningar om de stora
tecknens tid, har det redan fallfärdiga imperiet
ropat efter ett underverk, bestormat
Makterna i tur och ordning. Har bönhörelsen
kommit? Nedsteg den räddande
gudamakten, Maias bevingade son som skyddar
fredens värv, till jorden i ynglingaskepnad, när
den ledare tog makten, som vi nu sätta vår
sista lit till och hoppas allt av — ledaren
Caesar? Namnet pressas fram först i sista
raden; det höjer effekten av hyllningen,
men låter den samtidigt stå fram mot dess
nödvändiga bakgrund. Lojalitetsförkla-

626

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free