Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Harald Wieselgren. 1835—1906. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Wieselgren
sarion på 1400-talet yttrade om en av sina
avlidna vänner, nu deltager uppe i
Olympen i de heliga bacchiska danserna.
För sin far, den store Per Wieselgren,
hyste han emellertid vördnad och kärlek,
det ser man av den dödsruna, som det hette
på den tiden, vilken han 1877 ristade över
fadern i Ny Illustrerad Tidning.
Intresset för det historiska och känslan
för det svenska folket och ej minst sin
håg för det biografiska hade Harald
Wieselgren ärvt av denne. Han var liberal i
alla avseenden. Femtio- och sextio talens
svenska liberalism levde hos honom
under hela livet till hans den 17 mars 1906
inträffade död. Tidigt blev Wieselgren
extra ordinarie amanuens i Kungl,
biblioteket, som då hade sina lokaler i Kungl,
slottet. Det var 1856, och han reste samma
år till Paris, där han fick livsavgörande
intryck. Den tjuguettårige unge mannen
blev en varm beundrare av det franska,
särskilt av den framställningskonst och den
kvickhet som utmärkte den tidens franska
press. Hans liberala uppfattning fanns hos
många av de mest betydande parisiska
författarna, och hela denna franska
livsinställning gjorde ett outplånligt intryck på
unge Wieselgren. Genom sin frände, G. O.
Hyltén-Cavallius, Oscar I:s vän, fick
Harald en plats som kungens privata diplomat
i Paris. Oscar I hade nämligen liksom
Ludvig XV den något betänkliga lusten att
vid sidan av sina ministrar i utlandet ha
en secret du roi, som arbetade självständigt
under konungen. Det var väl egentligen
skandinavismen som Wieselgren skulle
hemligt företräda. Han använde sig i sina brev
till Hyltén-Cavallius av mystiska signaturer,
då fråga var om de personer han citerade.
Och dessa brev föredrogos sedan av denne
inför konung Oscar I, vilken troligen hade
en viss sympati även för unge Harald på
grund av sin beundran för Per Wieselgren.
Wieselgren trivdes som fisken i vattnet
i den parisiska livsformen, vilken, har det
med fog sagts, skilde sig i hög grad från
fädernehemmets uppfattningar och dess
för tysk romantik och för engelsk Löw
Church intresserade läggning. Han fick
här i Paris tillfälle att utveckla sin egen
begåvning, då det gällde intellektuell
konversation, och känslan för talet som
njutningsmedel var också en likhet med det
franska. Religiös i vanlig mening var han
aldrig, och man kan väl säga som hans
fromme broder Sigfrid sade med ett litet
leende: Harald har la religion d’un honnëte
homme. Hans demokratiska ideella
läggning fann ett uttryck i hans önskan att det
vetenskapliga skulle i möjligaste mån
komma alla till godo. Man skulle kunna säga,
att han inaugurerade den uppfattningen,
att en biblioteks tjänstemans uppgift bland
annat är att frikostigt hjälpa de andligt
behövande med upplysningar. Den nu
levande person, som kanske känner honom
bäst och lämnat uppgifter till dessa
rader, hans brorson Oscar, har livligt
omfattat också denna del av en biblioteksmans
plikter. Det är kanske icke så mycket
folkundervisningen som mera att göra de
s. k. bildade något mera bildade, som
ligger till grund för de två
Wieselgre-narnas otroliga hjälpsamhet.
Harald Wieselgrens arbete i detta
avseende kommer också fram i hans artiklar
i Ny Illustrerad Tidning, för vilken han
var redaktör från 1865 till 1879. Man kan
knappast i vår tid begripa, vilket
inflytande och vilken betydelse Ny Illustrerad
Tidning hade för bildningsintresset. På
stolen vid Runebergs långvariga plågoläger
i hans hus i Borgå låg ett exemplar av
Ny Illustrerad Tidning, som var för
honom en kär läsning. Det sista numret han
fick i livet — 1877 — ügger ännu kvar.
Det skulle ha glatt Harald Wieselgren, ty
för Finland hade han starka sympatier, och
hans hustru var från detta land. Och
dylika äktenskapliga förbindelser, d. v. s.
då den kvinnliga parten är finländsk, bruka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
