Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Fulheten. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Ideal kropp.» Men bäst var dock när
naturen själv ställde till förfogande den
förstklassiga kroppen i dess helhet, när naturen
själv var harmonisk. Ty den första regeln
för den ideala konsten lyder enligt
Ehrensvärd: »När konsten skildrar en människa
är det icke nog att den människan ser
lefvande ut, den bör vara den vackraste
människa och vara lefvande på det
vackraste sätt.» Det är inte små fordringar,
men Grekland uppfyllde dem. Där var
denna människotyp allmän. Men det fatala
var att allt längre norr upp man kom i
Europa, dess fulare blev människan och
dess omöjligare blev det därför att skapa
god konst. När Ehrensvärd på sin hemresa
från Italien kommer till Milano, som ju
visserligen inte ligger så värst långt upp i
norr, märker han, att människan redan
börjar se mer eller mindre ruskig ut. Han
utropar: »Man kommer norr upp, naturen
tar av. Bröstbenen synas och på bara
föttren ådror och senor. Saken är avgjord,
man kan säga, farväl folk på andra sidan
om Appeniner, farväl styrka och hälsa,
orsak till skönhet och smak.» Och när han
kom hem till Sverige, tyckte han, att han
kommit till fulhetens egentliga fosterland.
Han ställer mot varandra ritade serier av
italienska och svenska profiler; det är
ädlingar å ena sidan, med kraft och stadga i
ansiktsbyggnaden. Å andra sidan är det
närmast imbeciller, slappa, trubbiga och
rödnosta. Inte heller gestalten dög i Sverige.
»Så magra och så feta finnas icke i Italien
som i Norden», påstår han. Den som sett
de välfödda italienska matronorna har
svårt att ge honom riktigt rätt.
Liksom sjukdom är en oreda i hälsan så
är enligt Ehrensvärd fulheten en oreda i
utseendet. En sjuk människa utgör intet
helt, intet fullkomligt, konsten bör inte
avbilda henne. Till och med den allra
minsta lilla blodbrist räcker för att förstöra
en människa och göra henne oduglig för
konsten. »En blek flicka är ingen enhet,
hon är intet hel, hon är intet färdig, hon
skall ha färg.» Med en dylik inställning blir
i själva verket ali konst, som vill uttrycka
annat är harmonisk fulländning, oriktig.
Ondskan, ångesten, lidandet, extasen, allt
som rubbar jämvikten, motverkar denna
skönhetsregel. Och Ehrensvärd drar ut
konsekvenserna. Han angriper
huvudsymbolen för lidandet, hela medeltidskonstens
och även ali senare religiös konsts högsta
ämne, den korsfäste. Kristusgestalten var
utmärglad, söndrig, blodig, förvriden i
smärta, den kunde icke inspirera skön
konst. Konsten är, säger Ehrensvärd,
»nödsakad skildra en lidande och förföljd
människa, en slarvig apostel, vars sinnebilder i
sig själv sköna, utgöra för ögat ingen
skönhet». Längre kunde man inte komma i
programenlig skönhetslära. Men Ehrensvärd
uttrycker ej blott sin egen tids, ej heller
blott sin samtids, utan alla de tiders åsikt,
som hylla det harmonisköna som konstens
enda tillåtna mål. Kristusgestalten blev
även, påverkad av denna lära, förvandlad
från sin genom långa tider bevarade
gotiska uttrycksfullhet till Thorvaldsens
klassi-cerade idealbild. Det glöms gärna, vad
denna Kristusgestalt med de utbredda
armarna vill framställa; Kristus visar såret
på sitt blottade bröst. Men detta sår är
insatt med så lätt hand, att det svårligen
upptäckes, liksom hela gestalten är oberörd
därav. Sjukdomen, smärtan, lidandet tilläts
inte fördärva harmoniskönheten. Ställer
man denna Thorvaldsens bild bredvid
medeltidens kvalfullt vridna smärtoman, har
man de två representationsbilderna för
konsten, fattad som idealiserad imitation
och som emotionell expression.
Under den nyantika perioden tillkom en
tillsynes oväsentlig sak, som dock fick
och alltjämt har en stor betydelse, nämligen
den officiella benämningen på vad konst
är. Sedan gammalt har ordet konst haft
en vittfamnande betydelse. Antik, medeltid,
renässans hava det gemensamt att de upp-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
